amazingfloorball - Micael Svensson

IDAG går en epok i graven, en av de största lämnar fotbollens finrum.

Byter alltså sport idag, detta bara för att ta av mig hatten, buga och bocka, och kanske till och med fälla en tår när "Kungen av San Siro" faktiskt idag, söndag 24 maj 2009, tar av sig sin Milantröja, lättar på sitt lagkaptensband och skriver historia när han lämnar den Italienska fotbollsplanen som spelare.

PAOLO MALDINI, är en fantastisk fotbollsspelare och har varit en förebild, pådrivare och ett ansikte utåt, inte bara för Milan utan för hela den Italienska fotbollen.

Jag sitter inte här som ett Milanfans och skriver detta utan som en person med respekt gentemot kanske en av de största vi haft på den Italienska fotbollsplanen.

Idag, efter 901, ja hör och häpna, 901 matcher, är det färdigspelat i Milantröjan för den alltid lika populära spelaren Herr Maldini.

26 titlar får han bära med sig i bagaget, vilket bara det är fantastiskt stort.

Spelaren med nummer 3 på ryggen kom till Milan som 10-åring och har sedan aldrig lämnat sin hjärtas förening, han har alltid varit Milan trogen.

Kan en saga skrivas bättre, sagan om 80, 90 och 2000-talets Italienska ansikte utåt i fotbollsvärlden.

En jämförelse är till exempel att om äldre stora spelare ,som hållit på ett tag, skall kunna uppnå det som Paolo Maldini gjort, spelare som exempelvis Ryan Giggs, så får dessa förmodligen hålla på i ca 10 år till för att kunna uppnå allt som Maldini kommit upp i, och kanske räcker det inte ändå.

Paolo Maldini, född 1968, i Milano, debuterade redan som 16 åring i A-laget med Milan, men fanns redan i klubben som 10 åring.

Han formades snabbt till en utav världens bästa vänsterbackar, kanske just världens bästa.

Maldini gjorde sitt första stora mästerskap redan 1988, detta då han representerade Italien i EM.

Ingen spelare har spelat så många säsonger i serie A, i en och samma klubb, som Maldini gjort.

Maldini är också den enda spelare i serie A som spelat över 600 ligamatcher.

2005 utsågs Maldini, 37 år gammal, som Europas 5:e bäste fotbollsspelare, något som är mycket ovanligt för en spelare i den åldern, men framförallt också för en försvarsspelare.

Hösten 2006 fick Maldini pröva hur det var att agera fotomodell, detta när han under höstmånaderna detta år var H&M ansikte utåt i marknadsföringen.

I ett pressmeddelande 25 oktober 2008 meddelade Paolo Maldini att han efter säsongen 2008-2009 slutar med fotbollen, och där är vi alltså nu, 24 maj 2009 och sista matchen med Milan är spelad.

"Sagan Paolo Maldini" är över.

Kanske, kanske får Milan se en Maldini i framtiden på backen igen, men då inte Paolo Maldini utan sonen Christian, vilken faktiskt spelar just back i Milans ungdomslag.

Vill bara göra som en del spelare i Italienska fotbollsligan gjort under några tillfällen, "när de tillbett högre makter", sätta ihop mina händer, titta upp i skyn och tacka Maldini för att han funnits med i Italiensk fotboll.

Men vem vet kanske han kommer tillbaka som tränare eller ledare i framtiden, då förmodligen i Milan och ingen annanstans.

Sagan om Paolo Maldini är över, 24 maj 2009.


Tack Paolo Maldini för fantastiskt många bra år inom den Italienska fotbollen i serie A



Paolo Maldini från ung till "gammal", dock alltid ändå iklädd samma
trogna tröja, den röda Milantröjan.

The orange story of floorball, Part XII

FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

Våren flöt på i ett ganska lugnt tempo och det kändes verkligen att det inte var något VM år, i alla fall inte för mig som förbundskapten.

Spelarna i sin tur fick jobba mycket med att hålla sin fysiska status på topp, vilket var viktigt, detta då vi i landslagsledningen verkligen ville jobba fram en bra fysik på våra spelare.

I VM 2008 i Sverige ville vi, och hade bestämt så, att om vi bara ökade landslagets fysiska status, på rätt sätt, och byggde långvarigt, så kanske vi skulle kunna mäkta med att ta hem det där bronset i B-poolen.
Något som faktiskt var vårt stora mål, som vi satte tillsammans när jag anslöt till Nederländerna och dess landslag i November 2002.

Vi alla visste tillsammans att detta var fullt möjligt, bara vi gemensamt jobbade med rätt inställning, vilja och fokusering, och mot samma mål.

"Hellre inne än ute, eller ute än inne"

I mars månad träffades vi i landslaget för att genomföra lagets många fystester, vilka vi läste av för att sedan kunna se hur lagets spelare hade förbättrat sin fysiska status då vi åter skulle träffas för bedömning och analysering i maj månad, detta i Haag.

Träningen i Haag skulle också komma att handla mycket om en ny start på den så kallade stegringen i passningsutvecklingen och avslutningsfaserna.

I slutet av maj tryckte värmen på bra och det var hur fint väder som helst ute då en trupp på hela 26 spelare anslöt till Sporthallen HDM i Haag.



HDM Sporthallen i Haag.

Inne i hallen var det som tur var riktigt svalt och skönt och det var faktiskt många som, trots de tuffa testerna, kände att de hellre ville vara inomhus än utomhus, i alla fall till en början av passet.

Efter ett tag, cirka en timme, av hårt "arbete" i hallen var det flesta dock redan "ångerfulla" och kunde mycket väl tänka sig lite solljus och värme igen.

Dryga 90 minuter hade passerat då första passet bröts och då var det massor av trötta ben och hjärnor i hallen. Många hade under passet gång också fått i sig alldeles för lite vätska, vilket faktiskt märktes på koncentrationen i de avslutande momenten.

Under den första pausen så var det kostpåfyllning, samt att många av spelarna fick "order om" att öka sitt vätskeintag en del.

Utanför hallen hade 2 kvinnliga damlag startat sin landhockeymatch, vilket självklart drog till sig mycket, eller egentligen all, uppmärksamhet under kostbreaket.

Bästa var väl i alla fall att vi i landslagsledningen definitivt hade full koll på var samtliga spelare befann sig.

Efter den första pausen så var det dags för pass nummer två, vilken innehöll en del styrkemoment samt koordinationsdelar. Första passet hade mer handlat om att läsa av spelarnas fysiska uthållighetsförmåga samt de korta snabba accelerationsmomenten, nu var det alltså annat som gällde.

Att det var viktigt att hålla tiderna och genomföra samtliga moment på exakt samma sätt som i mars var själva A och O med passet, detta eftersom vi ville uppnå en så exkat bedömning av förbättring och försämring i momenten som möjligt.

Om man nu bytte ordning på olika saker skulle resultaten skilja sig för mycket, och man kanske heller inte skulle kunna få fram liknande resultat som för 2,5 månader sedan.

Det var ju viktigt att se att spelarna lyft sig inom alla moment och utvecklat dessa och inte få dem att tro detta genom att ändra om i "avläsningsprogrammet".

Ytterligare 2 timmar hade passerat då det åter var dags för en kortare paus innan spelutvecklingsdelen skulle börja. Många spelare gick redan "på knäna" och det var ganska lätt för oss i landslagsledningen att se vilka som faktiskt lagt ner extra tid på sin individuella träning och vilka som inte gjort detta.

De som också kände på sig att de missat en del var vi rätt övertygade om skulle gå hem och jobba betydligt mer efter att de sett de andra spelarnas fysiska utvecklingsstatus.

Underbar kväll på beachpromenaden i Haag

Spelutvecklingspasset kom att handla en hel del om mottagning och inspel i slottet samt även markeringstagningarna i samma områden. Många spelare hade tidigare jobbat mycket med att ta en tuff defensiv med tätt markeringsspel, nu låg fokusen mer i att kunna lära sig att läsa av spelet snabbare och vara rätt placerade för en brytning snabbt i slottet.
Detta för att på så vis enklare kunna vända spelet snabbare och skapa snabba och effektiva spelvändningar.

En lång och hård och svettig dag var till enda då klockan visade på 17.00. Fortfarande var det ändå varmt och skönt ute och samtliga spelare och ledare bestämde sig för att de tillsammans efter dusch och hopplockning av saker i hallen skulle bege sig till beachpromenaden i Haag.
Där skulle man sätta sig ner, njuta av en underbar sommarkväll och äta en bit god mat tillsammans.

Det var mycket folk i rörelse vid 19.00 tiden då landslagstruppen och ledarna, efter ett tags letande, äntligen fann ett uteställe vid beachpromenaden där hela 29 platser fanns lediga.

Man satte sig ner, njöt av solens strålar, samtalade om passet, framtiden och fick sedan in var sin god grillmeny.

Känslorna som infann sig denna kväll var fantastiska och det var underbart att sitta där på uterestaurangen och bara låta frisk luft, underbara solstrålar och mycket innebandysnack vara temat för kvällen.
Kändes också som att många spelare hade glömt bort lite av hur dagens tuffa fysmoment tidigare hade påverkat dem.

Fast innan det var dags att gå iväg hem till hotellet så blev samtliga påminda av oss ledare att sova, äta bra med frukost samt fylla på med vätska både under kvällen och morgonen, detta för att under morgondagen vara fräscha då nya fysmoment skulle komma att genomföras.

Detta drog inte till sig speciellt många glada miner, men alla visste ju vad som skulle komma att ske så det var faktiskt inga nyhet för spelarna.

Anne Franks Hus och Heinekenmuseumet

Söndagspasset passerade förbi, detta innehållande bland annat ett beeptest där samtliga spelare faktiskt visade upp förvånadsvärda bra resultat, detta då alla tog sig över nivå 16, något som vi i ledarstaben faktiskt inte riktigt hade räknat med, men självklart gladdes mycket åt.

Väl på väg hem till Amsterdam igen så bestämde sig jag och Johan Kruseman, den person jag bodde oftast hos i Amsterdam under mina landslagsbesök, för att faktiskt under morgondagen besöka både Heinekenmuseumet och Anne Franks Hus.

Detta var två saker jag verkligen ville se, och att det faktiskt inte skett tidigare var nästan bedrövligt dåligt.

Att jag till slut faktiskt bestämde mig för att besöka dessa två stora sevärdheter berodde mycket på att jag under april månad, hemma i Sverige, fick en fråga från en av mina elever om att det måste vara så underbart att resa så mycket som jag gjorde, och framförallt se så många olika intressanta saker, men konstaterade då att jag mst sett sporthallar i de olika länderna och framförallt i Nederländerna.

Det var dags att se lite mer av landet där "mitt landslag" hörde hemma i!

Nu bestämde jag mig från att hela vägen ända fram till VM i Sverige 2008, detta vid varje landslagstillfälle jag var nere i Nederländerna, så skulle jag stanna en dag extra i landet, detta för att uppleva olika sevärdheter och andra saker.

Ville ju ha lite mer kunskap om landet jag jobbade som förbundskapten i än bara den kunskapen om vad de olika sporthallarnas namn i de olika städerna.

Heinekenmuseumet var ett riktigt bra, intressant och kul ställe att besöka och det gav faktiskt mycket mer än jag trodde.

Anne Franks Hus, det hus där en flicka vid namn Anne Frank och hennes familj gömde sig på en vind under andra världskriget, och där Anne Frank skrev en dagbok om hela händelsen, var ännu mer intressant.

En bok jag faktiskt förresten inte har läst, detta då jag inte är någon "bokmal" utan mer en person som inte riktigt kan komma till ro med en "bok i soffan".

De personer jag talat med, vilka läst boken, säger dock att det är en stark, gripande och intressant bok.



Anne Franks dagbok.

Att ha fått vara i Anne Franks Hus och ändå försöka på något sätt förstå vilket liv de levde under andra världskriget var både lärorikt och mycket intressant. Jag är mycket nöjd över att jag faktiskt tog beslutet att besöka denna plats, det gav mig massor av tankar och värderingar om livet och hur vi själva faktiskt lever det.

Med Anne Frank i tankarna, Heinekenmuseumet och beachkvällen i Haag i minnet samt de två mycket väl och bra genomförda träningspassen summerade så var det dags att lämna Nederländerna bakom sig för denna gång.   

FINAL 4 I Leipzig, Tyskland

Har under helgen som gick, 15-17 maj, besökt Tyskland (igen), främst för att titta lite på en del spelare som kan vara landslagsaktuella men även för att skaka hand med yngre spelare, vara med i media för lite intervjuer samt även kommentera och "föreläsa" under en ledarutbildning.
Allt skedde under arrangemanget FINAL4 i Leipzig.

FINAL 4 är ett stort arrangemang arrangerat av DUB, Tysklands innebandyförbund, och en hel del sponsorer. Under lördagen och söndagen så spelas det innebandy mer eller mindre dyngnet runt på en stor idrottsanläggning.

Förutom innebandyspelandet i hallen så bedrivs det även föreläsningar inom idrott, det hålls presskonferenser, olika cateringfirmor har olika matställen på plats, den finns små barer uppsatta, coverband spelar samt massor av annat.

FINAL 4s huvuddel är att de 4 bästa seniorlagen på herrsidan spelar semifinaler under lördagen samt finalen under söndagen, och där emellan spelas det också massa småmålsturneringar för barn i hallen, en sak som gladde mig mycket. Det är jätteviktigt för tysk innebandy att få barn i tidig ålder att lära sig spela innebandy och tycka om sporten, och efter helgen känns det verkligen som mantagit ett stort steg mot detta i alndet.

Kanske skall man även nämna att under den sena lördagskvällen, mellan 21.00-03.00, så spelas det även småmålsturnering för vuxna, mixade eller omixade lag. En turnering där lag från hela Tyskland deltar och har kul tillsammans.

EN PERFEKT INRAMNING MED ANDRA ORD!

Att ett land i Europa arrangerar sådana här tillställningar är härligt att se och det är verkligen med "ära" man är på plats under dessa intensiva dagar.

Under lördagen spelades semifinalerna mellan MFBC Löwen Leipzig och BAT Berlin, vilket resulterade i en oväntad seger för Berlin med hela  10-5, samt att i den andra semifinalen slog storfavoriten Sparkasse Weissenfels enkelt tillbaka CFC Leipzig, detta med komfortabla 9-4.

Att Berlin tog sig till final var en stor överraskning för mig, men även för de flesta i hallen tror jag. Det har under massor av år alltid handlat, i första hand om Weissenfels, men sedan MBFC Löwen Leipzig.

Varför Berlin slog ut MBFC under semifinalen tycker jag berodde mycket på att Berlin såg alertare ut, spelade smartare hela matchen igenom och coachade utan tvekan klart bäst.

I FINALEN under söndagen slog sedan , som vanligt, UHC Weissenfels sina motståndare, denna gång BAT Berlin (8-3), och kunde på så vis ta hem cuptiteln för andra året i rad. Detta helt rättvist.


     
UHC Weissenfels firar       "Vandringsstatyn" höjs
segern i DUBs cup 09.        till skyn av UHC Weissenfels.

På plats i hallen för att ta del av de 2 semifinalerna och finalen var 3 välfyllda läktare samt en mindre läktare med mycket yngre supportrar, vilket kändes extra trevligt för atmosfären i hallen.

Sporthallen, vilken jag skulle beskriva som en mastodont koncerthall eller kanske ännu mer som en stor gammal, mycket vacker och ljus ståtlig mässlokal. Ett fantastiskt bygge, även om det faktiskt också märktes att golvet till viss del var av det lite äldre slaget, och av byggnaden att urskilja så låg det faktiskt mycket "DDR" bakom det, men detta på ett mycket positivt sätt.

Att ha fått vara med under helgen och bland annat också dela ut priser till de barn som deltagit i de mindre spelklasserna, och hänga en medalj runt halsen på dem, är mycket glädjande, och det är framförallt kul att se barnens glada ansikten när detta sker. barnen är framtiden för allt, inte bara innebandyn!

Har fått med mig mycket från helgen och nästa steg blir nu att ta ut den landslagstrupp vilken kommer att representera Tyskland då vi åker till Tjeckien för 3 landskamper i September månad, något som man självklart redan längtar mycket till.

Att få möjligheten att ta sig an Tjeckien, ett av världens bästa landslag i deras hemland är en stor utmaning, RIKTIGT STOR!

Det är alltid mycket snack och frågor om vilken av bloggarna som dragit mest läsare och vilken som haft framförallt mest registrerade unika besökare, alltså besökare med olika ip-adresser som har tittat in på sidan.

Har nu letat upp den bloggen som hittills haft mest unika besökare PÅ MIN blogg och den som varit mest läst.

Bloggen är hämtat från SM för distriktslag förra året, då vi med Västergötlands distriktslag tog Brons med P17 laget.
Under SM var bloggen välbesökt och vi hade exempelvis aldrig under 450 läsare per dag vid något tillfälle.

Nedan följer bloggen från SM, 2008-04-13, den dag då hela ofattbara 1328 stycken besökte sidan för att följa vårt distriktslag. Texten nedan visar de båda texterna vilka skrevs denna dag!


SM 2008: Semifinal mot Skåne väntar
  

Då var det snart dags för Västergötlands P17 lag att bege sig, åter, till Timrå Sporthall. Semifinalmatchen startar klockan 10.30 och just nu är det frukost och laddning som hägrar på herrgården där laget bor.

I semifinalen väntar en MYCKET TUFF motståndare i form av spelstarka Skåne, ett lag som imponerat på många under distriktslags SM så här långt. Västergötland kommer verkligen att få bekänna rejält med "färg" i denna match.

Efter kvartsfinalsegern, med 12-8, över Västmanland igår så konstaterade Västergötland att laget skulle komma att åter få spela i sitt, otvättade (!!), svarta ställ för sjätte matchen i rad. Kanske till och med detta är ett vapen i sig, hahahahaha

Väckningen under söndagsmorgonen skedde 08.15 och det var lite blandade pigga, sega, trötta och onda halvskadade spelare som stapplade ner till frukosten. Många spelare börjar känna av att det nu har flera matcher under loppet av några dagar i benen. En del har också redan bestämt att de vill ha massage innan de beger sig av mot hallen, Mikael Holm lär få fullt upp att göra.

Utanför fönstret så har det börjat snöa här uppe i Västernorrland och tittar man ut för att studera atmosfären lite extra så kan det nog bli rejält med snö som kommer att landa idag. Resan hem kommer alltså att bli på snöiga vägar. Undra vilket väder vi förresten kommer att mötas av när vi anländer till Västergötland?

Hur som helst så lär det bli en rolig bussresa, antingen med en Brons, Silver eller Guldmedalj runt halsen. Vilken valör det än blir så skall Västergötlands killar vara stolta med vad de presterat under årets SM.

Matchresultaten i SM för P17 (hittills):

Västergötland - Dalarna  6-6

Planens bästa spelare: Jimmie Pettersson, Hide-a-lite Mullsjö AIS

Västergötland - Södermanland  8-2

Planens bästa spelare: Marcus Nilsson, IBK Lidköping

Västergötland - Stockholm  6-6

Planens bästa spelare: Niklas Järläng, Hide-a-lite Mullsjö AIS

Västergötland - Jämtland/Härjedalen  8-2

Planens bästa spelare: Johannes Hjertén, Tranemo IBK

KVARTSFINAL

Västergötland - Västmanland  12-8

Planens bästa spelare: Sandro Johansson, IBK Alingsås

SEMIFINAL

Västergötland - Skåne  ,  Startar klockan 10.30 i Timrå Sporthall

Startformation mot Skåne IBF:

Formation A)               Formation B)

Adam Grufvisare            Samuel Rosén

Jimmie Pettersson          David Fredriksson

Erik Olofsson                  Efraim Björnell

Tobias Utterberg            Marcus Nilsson

Rikard Hessmer             Sandro Johansson

Målvakt: Niklas Järläng

Tankar inför SEMIFINALEN:

-          Det skall bli riktigt kul, har sett fram emot detta länge. Känslan att vara kapten i detta gäng känns mycket bra, och det är alltid kul att vara kapten i ett lag som fungera bra. Tror att vi kommer att vinna semifinalen och ta oss till Final. Vår lagsammanhållning är på topp och spelet fungerar utmärkt, detta tar oss till final, berättar en stolt kapten i Västergötland Adam Grufvisare, Vara IBK

-          Fruktansvärt kul skall detta bli. Tror att det blir en tuff match, men det känns som det kan gå riktigt bra, känslorna från gårdagens match sitter i och vi kan mycket väl spela final senare idag, säger backen Rikard Högberg från IBK Vänersborg

-          Är lite nervöst, men jag är otroligt taggad. Det kommer att bli en bra match från vår del men Skåne lär bli tuffa, säger en skrattande Samuel Rosén, BIF fagerhult

-          Vi har allt att vinna och kommer bara gå in och köra vårt race, vi kan gå rätt långt på detta, kanske till final senare idag. Skåne har nog fått lite respekt för oss då vi spelat bra mot lag som Västmanland och Stockholm, säger en heltaggad Erik Olofsson, BIF fagerhult.

-          Bara att gå in och köra.Blir nog inte lika mycket mål som igår, men visst kommer vi vinna, säger en positiv målvakt Niklas Järläng, Hide-a-lite Mullsjö AIS.

SM 2008 i Sundsvall är över för denna gång för Västergötland.

Att killarna fick med sig en bronsmedalj är stark men direkt efter semifinalen så var det klart att gruppen kände en stor besvikelse.

P17 har ändå gjort en fantastiskt bra turnering och det är kul att en medalj åter hamnar i Västergötland.

Under slutmiddagen på herrgården så frågade de 91:or som fanns i truppen om ledarna inför kommande säsong tänkt att leda laget och som huvudansvarig för årets trupp så kan jag bara hoppas på att jag får köra ett år till, detta då man fått så många positiva vibbar av både spelare och föräldrar. I slutendan är det dock inte vi som bestämmer detta utan Västergötlands innebandyförbund, så vi får vänta och se.

Målvaktsinstruktören Mikael Holm avslutar bloggsummeringen av P17 SM på följande sätt:

-          Tycker att det har fungerat kanonbra både på och utanför planen. Har en stor sorg efter det att vi förlorat semifinalen mot Skåne, men som helhet är jag glad för bronset, detta unnade jag verkligen killarna.

-          Jag hoppas att tränarstaben består även nästa år, detta då vi alla tre faktiskt blivit tillfrågade av de 91:or i truppen att stanna, samt att vi allihopa faktiskt kan tänka oss detta.

Nu skall herrgården städas klart och sedan bär det av till prisceremonin i Sundsvalls sporthall.

En mer utförlig summering av SM 2008 på P17 och F17 sidan kommer lite senare då båda lagens tränare kommer att skriva matchreferat med mera och lägga ut detta på förbundets sida.

Visst är man BLÅVIT, alla kategorier

Efter en tids "story" om mitt äventyr med det Nederländska landslaget så kändes det idag att det var dags att bryta detta skrivarmönster.
Detta för att bara smyga in med några rader och hylla den underbara färgkombinationen BLÅVIT!

Blåvitt, Blåvitt, ja visst vi älskar dom

Blåvitt, Blåvitt, ja visst vi älskar dom

Blåvitt, Blåvitt, i glädje som i sorg

Vi dyrkar våra "änglar" från Göteborg .. Varberg .. och Alingsås!

Som texten ovan börjar så startar ramsan av en klassisk "änglalåt" som funnits med under alla mina uppväxtår, ända sedan min far lät skivan med Schytts, och blåvittlåtar, snurra på den gamla stereon i uppväxthemmet.

Idag är det inte bara IFK Göteborg man bär den anrika färgkombinationen, och man börjar nästan undra om det är något magiskt över dessa färger, och om det kanske rent utav är uppväxten med de blåvita färgerna omkring mig som gjort att jag också tog mig an andra blåvita lag , som bland annat också Warberg Innebandy.

Nu har även ett annat BLÅVITT gäng, denna gång från min hemstad, satt sina spår på kartan och verkligen gjort Alingsås till något STORT och MAGISKT!

Det som stadens handbollslag gjorde i Globen under lördagen 9 maj är nästan större än den första dagen som Jonas Alströmer fick vår stad att kallas för "potatisstaden".

Alingsås Handbollsklubb är SVENSKA MÄSTARE, och det känns verkligen som ett lyft, inte bara för handbollen utan för HELA J***a hemmastaden Alingsås!

De blåvita färgerna har alltid vart, UTAN TVEKAN, de vackraste, snyggaste och bästa färgerna för mig, och kommer så även förbli livet ut.
Detta finns det absolut inget tvivel om.

Och det finns ju faktiskt inte heller mycket som kan slå följande:

En blå himmel

Ett blått hav

Ett par blåa ögon

Eller bara en kall Pripps Blå en varm sommardag

Jo förresten, det ska väl i så fall vara:

Ett underbart blått spelande änglalag från Göteborg

Ett härligt glatt innebandygäng från Varberg

Eller bara en grupp kämpastora blåa killar från Alingsås handbollsklubb.

Mycket hyllningar blev det i ovan nämnda text, och mycket betoning på färgen blåvit.

Kanske heller inte är så konstigt att jag nästa säsong, äntligen, bestämt mig för att faktiskt tacka JA och hjälpa stadens innebandylag, vilket skall bli fantastiskt kul.

Och visst, IBK Alingsås färger är självklart = BLÅVITA!



IBK Alingsås spelar även dem i de alltid så sköna BLÅA färgerna!

The orange story of floorball, Part XI

FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

Nations Cup i Salzburg

2004 var passerat och nu var man inne i ett snöigt 2005.
Februari månad landade jag åter på Shipol Airport i Nederländerna, denna gång under en sen torsdagskväll.

Att jag inte tog flyget direkt till Österrike och Salzburg Nations Cup berodde på att ett landslagsmöte var förlagt under torsdagskvällen i Amsterdam där jag, min assisterande förbundskapten Simo Vaatainen, samt några "förbundsmänniskor" kollade av planeringen för 2005-2006, och fram till VM i Sverige.
Vi fick också ta del av en del ekonomiska delar samt fick ett godkänande av vår säsongsplanering.

Efter mötet så besökte jag åter min vän Johan Kruseman, detta då vi tillsammans med 1 annan spelare skulle åka i en gemensam bil till Salzburg.

Resan till Salzburg var lång och vi gav oss iväg tidigt på morgonen, eller mitt i natten om man så vill kalla det, mörkt var det ute i alla fall.

I Utrecht gjorde vi ett stopp och plockade upp vår "medresenär", men det var knappt att jag märkte av det, detta då jag hade fallit in i en relativt hård sömn i passagerarframsätet i bilen.

Genom Tyskland och in i Österrike, och många timmar senare anlände vi till Salzburg.
Här möttes vi upp av bland annat Mikael Åkerlund, den svenske förbundskaptenen för Österrike, vilken redan befann sig på hotellet där vi också skulle bo.

Jag tog mig en kopp te tillsammans med Mikael och han berättade lite om turneringen och hälsade oss varmt välkomna. Efter detta gick jag och ordnade med alla spelares nycklar och rum.

Under sena eftermiddagen så anlände de flesta av spelarna och vi som var på plats tog oss en bit mat tillsammans, detta medan vi inväntade de sista spelarna i den landslagstrupp som skulle komma att representerade Nederländerna under denna Nations Cup i Salzburg.

Vid 18.00 tiden fanns de flesta på plats på hotellet och då höll vi i Nederländerna vårt taktiska möte och sedan gick vi ner till hallen för att träna ett kort pass.

Somnade med träningsoverallen på

Väl på plats i hallen kunde Nederländerna konstatera att Tjeckien precis avslutade sitt träningspass och det var många av "de orange" spelarna som imponerades av passningsspelet under detta landslagets avslutande spelmoment.

Visst så konstaterade jag själv också att här gick det flera klasser snabbare än det passningstempo som fanns bland de Nederländska innebandyspelarna, men man visste ju också redan att det skulle komma att skilja flera nivåer i utvecklingen mellan dessa länder.

Det skulle i alla fall bli riktigt kul att möta dessa spelare under denna Nations Cup under morgondagen.

Träningspasset flöt på bra, men visst så märkte man av en viss okoncentration och nervositet hos vissa spelare då den Tjeckiska landslagsledningen samt flera spelare satt kvar och tittade på när vi tränade ett tag.

När väl dessa försvann så blev det genast bättre fokusering i samtliga moment som vi genomförde.

Att det var mycket försvarsspel som passet baserades på var ingen slump, detta då Nederländerna skulle bland annat ta sig an offensivt starka Österrike samt toppnationen Tjeckien under denna Nations Cup 2005.

För motståndet i den tredje matchen stod Slovakien, men dessa visste Nederländerna om att man faktiskt enkel skulle kunna slå tillbaka med sitt "vanliga" grundspel.
En vinst mot Österrike var ingen omöjlighet om väl defensiven satt där den skulle samt att man kanske skulle kunna ordna ett fint resultat i matchen mot Tjeckien om även defensiven fungerade bra denna match.
Alla var i alla fall väldigt laddade när träningspasset tog slut, och såg mycket fram emot morgondagen.
Själv var jag trött, riktigt trött! 

Efter träningspasset bar det åter av till hotellet, detta för lite mat och sedan den nattliga sömnen.

Själv förstod jag inte riktigt hur snabbt jag somnade, men att jag var trött berättar rummets utseende som jag då ca klockan 03.00 vaknade i och kunde konstatera att lamporna var tända, TVn på och toalettdörren öppen. Förutom detta hade jag fortfarande träningsoverallen på mig.

Jag som bara skulle slappa några minuter på sängen innan tandborstningen. En ganska kul situation faktiskt.

Vid frukosten 08.00 tiden kände jag mig faktiskt väldigt utvilad, och det var skönt att också se en hel del pigga spelare på plats. Några hade faktiskt redan ätit och var ute och gick.

Luften i Salzburg var helt okej så att få andas in lite Österrikisk luft kändes som ett helt rätt val av de spelare som valt att vandra ut och göra detta.

Efter frukosten begav vi oss tillsammans till hallen för samling, information samt uppvärmning inför matchen mot Österrike.

Att det åter skulle bli en tuff match mot Alplandet visste vi, hade ju med oss förlusterna i minnet, detta från Nations Cup i Ungern.

Trodde på seger gjorde vi självklart från början, och själva ansåg vi att vi faktiskt, trots förlusten med 2-6, spelat upp oss ännu mer taktiskt sedan senaste mötet lagen emellan.

Visst så kändes en förlust ganska tråkig men nu kändes det ändå som att små detaljer i spelet fungerade bättre och att om vi bara kunde utveckla dessa lite till så skulle vi nog ha chans att slå tillbaka ett lag som Österrike under kommande VM, det i Sverige 2008.

Men självklart var det mycket kvar att jobba på innan vi var framme vid vårt mål.

Efter matchen mot Österrike så tog lagen en gemensam gruppbild, och sedan snackades det en hel del mellan spelare och ledare.

Österrike hade blivit en nation som Nederländerna kände stor respekt för och som man hade ett mycket bra samarbete med, men som man där inne i tankarna skulle komma att jobba fallt ör att försöka slå tillbaka i VM i Sverige.

0-13, och en stabil insats

Att den andra matchen för dagen, kvällsmatchen mot toppnationen Tjeckien skulle komma att bli tuff, det var Nederländerna mycket väl medvetna om.

Här hade man inte gått ut innan match och jobbat för en seger utan mer fokuserat på moment som markeringsspelet, rörelsemönstret samt vart man kanske skulle kunna få möjlighet att ta några avslut i matchen, samt hur dessa också skulle kunna tas.

Innerst inne visste både jag som förbundskapten och alla spelare att oavsett hur mycket vi ville vinna en sådan här match så var det inte möjligt, så mycket skiljde det lagen emellan.

Tjeckien startade matchen i ett rasande tempo och det var svårt för de Nederländska spelarna att hänga med, speciellt i omställningsspelet. Kristian Ten Hof, i den Nederländska målburen, hade mycket att göra och det var svettiga första tjugo minuter för den Nederländske landslagsmålvakten.

Efter hela 21 skott mot sig och flera riktigt kvalificerade räddningar, så kände Kristian Ten Hof att han var nöjd med sin insats, detta trots underläge i matchen.

Offensivt hade Nederländerna endast mäktat med 2 avslut på mål så den Tjeckiske målvakten var i sin tur allt annat än trött.

Resten av matchen fortsatte självklart Tjeckien att vara det mest skapande och spelande laget, och även om det var kul att se storspelare i Tjeckien som bland annat Radim Cepek "trolla med bollen", så kändes det ändå svårt att inte lida lite med de spelare i Nederländerna som befann sig på banan ibland, detta då de faktiskt blev uppsnurrade mellan varven.

"De orange" försökte verkligen att göra sitt absolut yttersta i matchen, och många slet som aldrig förr. Så även om det stod 0-13 på matchtavlan när slutsignalen ljöd så var det nog mer så att Nederländerna var nöjda och Tjeckerna lite besvikna.

Målvakten i Nederländerna hade visserligen släppt in 13 mål bakom sig, men hade också storspelat under matchen och motat hela 59 skott, vilket kändes smått otroligt.

Självklart fick också Kristian Ten Hof i det Nederländska målet mottaga massor av beröm av flera av de Tjeckiska landslagsspelarna, detta mycket välförtjänt.

En förlust med 0-13 borde för en förbundskapten kännas väldigt tungt, men med tanke på hur matchen hade sett ut, hur de Nederländska landslagsspelarna hade stått upp, och hur man genomfört matchen, så var det faktiskt så att jag själv faktiskt också var mer än nöjd. Denna match hade vart en stor lärdomsprocess och det hade vart fantastiskt att bara få möta det Tjeckiska landslaget.

Förlusten med 12-59 i skottstatistiken i matchen kändes faktiskt också helt okej.
Att Nederländerna ändå hade skapat flera bra chanser, tagit 12 avslut och bara då släppt in 13 mål, var något som jag faktiskt kände mig nöjd med, och detta förklarade jag även för mina spelare under vårt kvällsmöte.

Spelarna själva hade också redan insett att de gjort bra ifrån sig och var efter matchen inte speciellt missnöjda.

Efter kvällsmötet fick de spelare som ville ge sig ut för en middag på stan medan de som ville gå till sängs fick göra detta.

Stadsvandring och vinst

Under söndagen så fick vi sova lite längre, detta då vår match startade lite senare under förmiddagen.

Många spelare, och även ledare, valde under dessa lediga timmar att ta sig en stadsvandring, medan andra tillbringade tiden på hotellet, eller i sporthallen.

Själv blev det en stadsutflykt där man bland annat fick uppleva den fantastiska staden Salzburg, med dess vackra arkitektur och utseende.

Det var definitivt värt att ha tagit denna tur i staden innan man senare under söndagen skulle komma att åka tillbaka hem igen.

Efter stadsvandringen och lite middag på hotellet så var det dags att spela vår "avslutningsmatch" i Salzburg, detta mot Slovakien.

Ett Slovakien som självklart var mycket taggat inför mötet med Nederländerna. De visste någonstans där inne att de skulle komma att ha stor chans till att slå tillbaka "de orange", vilket jag som förbundskapten för Nederländerna inte var det minsta orolig över.
Jag visste vart jag hade mitt landslag och framförallt också vart Slovakiens landslag stod någonstans.

Matchen, vilken inte blev någon publikmatch direkt, utan mer en tuff tillställning där det smällde bra i sargerna, kom till slut ändå att utmynna i en Nederländsk seger, detta med 5-2.
Visst så kändes resultatet lite i underkant, men samtidigt så spelade den Slovakiske målvakten mycket bra och denna spelare räddade sitt lag vid flertalet tillfällen under matchen.

Nederländerna fick med sig en seger från turneringen och innerst inne så var det nog också just matchen mot Slovakien som man hade räknat med att vinna från början, detta med lite logik och distans till det hela!

Snöstorm

Efter matchen så var det många spelare som snabbt begav sig iväg, detta då flera hade flyg att passa på flygplatsen. Själv blev det att åter lasta in sig i bilen för avresa mot Nederländerna och Amsterdam igen. Jag hade valt att även åka med tillbaka i bilen och stanna ytterligare en dag i Amsterdam, något som jag absolut inte ångrade under hemfärden.

Bilen hade nämligen inte mer än hunnit rulla ut ur Salzburg innan det började snöa, och då skall vi säga att det inte var lite snö som föll, det fullkomligt började vräka ner.

Att jag hade valt att vara den som satt i baksätet första sträckan kändes också skönt, då behövde inte jag i alla fall koncentrera mig på vägen utan kunde i lugn och ro sova lite.
Även tankarna på de spelare som skulle flyga hem i detta väder fanns där, och jag var väldigt glad för att jag denna gång faktiskt valt att inte flyga hem från spelorten utan åka med tillbaka till Nederländerna igen.

Efter en ganska problemfylld färd hem, med en del kaos på vägarna och snöstorm under flera timmar så anlände vi ändå sent på natten till Amsterdam.

Kändes bra att vi nu var på plats och kunde somna skönt, utan att tänka på hur vädret var utanför fönstret.

Som tur var hade vädret lättat mycket dagen efter vår återresa från Österrike, så när jag väl skulle bege mig hemåt igen till Sverige, från Shipol Airport, så var det vädermässigt inga problem alls, vilket kändes riktigt skönt.
Åter var en Nations Cup helg över, och ytterliggare ett "europaäventyr" hade lagds bakom mig.

The orange story of floorball, Part X


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS


VM i Schweiz var över och sommaren hade börjat att titta fram i Sverige, en varm och skön sådan också.

Att som förbundskapten få luta sig tillbaka, se tillbaka på ett bra VM med ett över förväntan godkänt resultat kändes hur bra som helst. Det var verkligen med mersmak som jag skulle komma att ta ett "sommarlov" från landslagsinnebandyn, i alla fall ett kort sådant.

I augusti skulle allt dra igång igen, detta mot nya mål och nya utvecklingsdelar, och detta med VM i Sverige 2008 som slutpunkt.

Träningsläger i Albert Hall

I augusti började då åter igen den långa vandringen mot ett VM, denna gång Sverige 2008.

Andra veckan i augusti satt jag på flygplatsen ytterligare en gång, denna gång med Groningen som mål, fast flygrutten mellan Göteborg och Amsterdam var den samma, en tur som jag kände att jag var väldigt van vid i detta skede.

Många som jobbade på KLM började också känna igen mig, och det var kul att få frågor, varma välkomnanden samt glada leenden och hälsningar som Welcome Mr Svensson, detta gjorde att man kände sig mer betydelsefull än man förmodligen var för resebolaget.

Men det är alltid kul att känna att man är uppskattad och bra mottagen, det stärker vilken människa som helst där ute.

Träningshelgen i Groningen skulle komma att bli första steget i att åter läsa av en del spelare vart de befann sig fysmässigt, samt vilken status de hade.

Några nya testspelare för landslagstruppen skulle också komma att få visa upp sig.

Helgen i Groningen gav mycket men det var ändå den nästföljande landslagssamlingen som skulle komma att bli det så kallade "nya steget" i en ny period för landslaget, en samling som skulle komma att utspela sig i Sverige, och i den lilla idylliska orten Långared, strax utanför Alingsås.

Första helgen i september samlades 24 nyfikna innebandyspelare i Albert Hall i Långared, detta för att ta del av massor av utvecklande innebandymoment.

Här skulle det bli träningar, träningsmatcher, föreläsningar samt också elitmatch i hallen, där Pixbo Wallenstam IBK skulle komma på besök.

Föregående sommar, 2003, hade det första steget med en så kallad landslagssamling tagits och genomförts i Långared, men inte alls kanske med samma status som denna träningslägersamling nummer två.

År ett hade det mest handlat om att lära sig hur allt fungerade och hur egentligen innebandy i Sverige bedrevs. Nu handlade det mer om att jobba sig in i det Nederländska landslaget för att lära sig hur det fungerade just där.

Att Långared och Albert Hall var platsen för detta gjorde heller inte saken sämre, en fantastisk hall, i en fantastisk idyll och med fantastiska möjligheter.

Det kunde faktiskt inte bli mycket bättre, här fanns verkligen allt!

Innebandyns fader föreläste

Innebandyns fader, Carl-Åke "Calle" Ahlqvist, var en av de personer som kom att göra ett så kallat "gästspel" i Albert Hall, detta som föreläsare i Innebandyns födelse och framgång. En föreläsning som var mer än givande för de Nederländska spelare, vilken denna sommar fanns på plats i hallen i Långared.

"Calle" gav verkligen sin story ett helt "nytt ansikte" och de spelare som nu också fick reda på hur det egentligen hade börjat, och hur innebandyn föddes, kom till och startade på allvar, reste faktiskt tillbaka till Nederländerna med nyttig innebandykunskap som de aldrig tidigare hade haft en aning om.

"Calle" är och kommer förmodligen alltid förbli en mycket omtyckt innebandyperson i Nederländerna, och där nere är han nu mera en "ikon" inom sporten.

Carl-Åke Ahlqvist är och förblir innebandyns fader och var verkligen den "innebandyprofil" som tog sporten till "oanade höjder" under sin tid som innebandyutvecklare. Han har givit sporten en fantastisk chans att växa, och utan han hade vi definitivt aldrig varit där vi är idag.

Förutom herr Ahlqvist framträdande i hallen fick spelarna som var på plats ta del av en träningsmatchen mellan Pixbo Wallenstam IBK och IBF Älvstranden Pirates, och det var kul att se reaktionen från de spelare vilka aldrig tidigare sett en innebandymatch mellan två seriespelande lag på elitnivå. Dessa spelare häpnade verkligen ganska friskt över vilken intensitet och vilket tryck det var.

Att de deltagande spelarna på lägret även efter matchen fick möjlighet att ställa frågor, tala med spelare och ledare samt fotograferas tillsammans med dem var förmodligen ett minne för livet.

Båda elitlagen, Pixbo Wallenstam IBK och IBF Älvstranden, visade professionalitet och vänskap då de verkligen tog hand om de Nederländska spelare, som var mer än lovligt nyfikna på svensk innebandy, på absolut bästa sätt.

Detta gladde mig mycket som förbundskapten och träningsutvecklings ansvarig för detta läger i Sverige!

Utöver dessa "stora innebandymoment" så fick även de deltagande spelare som fanns med denna sommar i Långared genomföra fystester, träna aerobic, köra ett spinningpass, spela träningsmatch mot 0302 Innebandy från Lerum samt att de också blev en stadsutflykt i Alingsås med bland annat en inbjudna till McDonalds, där spelarna blev bjudna på var sin meny, glass och kaffe. En kanske inte alltför bra "idrottslunch", men nog så väl uppskattad och omtyckt!

            
Träningsgruppen i                Spinning i Albert Hall
Långared 2004

      
 Aerobic med Madeleine       McDonalds i Alingsås

Lugn höst för landslaget

Efter träning och utvecklingslägret i Sverige följde en ganska lugn höst, mest bestående av enkla endagarsträningar i Nederländerna där små taktiska moment finslipades.

Dessa träningar förlades i olika städer, främst beroende på att lite ny "nyfikenhet" skulle uppstå kring den inte alltför så stora sporten i landet.

Visst så hade antal licensierade spelare ökat mycket under första 1,5 året, och framförallt under hösten efter det fina VM resultatet, men fortfarande så visste många inte alls vad innebandy vad för något, även om vi hela tiden försökte få sporten att växa, och jobba mycket med "uppmärksamhet och spridning".

Många i Nederländerna, de innebandyintresserade,  följde ändå en del media där framförallt den svenska, vilken sågat Nederländsk innebandy innan VM i Schweiz, direkt efter VM i stället skrev saker som att det var Nederländerna som var det enda landslaget i B-poolen som man kunde utläsa en klar taktisk struktur runt, och att landet utvecklats mycket i jämförelse med föregående VM 2002 i Finland.

Att både jag som förbundskapten samt spelarna i landslaget och den Nederländska förbundsledningen kunde ta del av dessa texter kändes bra, då visste vi också att media följde oss lite mer nu, och att de också sett landets goda utvecklingskurva.

Vad vi nu skulle bevisa för alla var att Nederländerna skulle kunna ta ytterligare ett kliv och aspirera på en medalj, i B-poolen, kommande VM och att alla skulle få se att vad som hade hänt under VM i Schweiz inte var någon engångsföreteelse eller slump.

Nu ställdes det helt plötsligt större krav och mer förväntningar på det Nederländska landslaget, men detta var absolut inget som jag kände press över, det var i stället något som triggade både mig och hela landslagsledningen.

Nästa stora steg skulle komma att bli en Nations Cup i Österrike, Salzburg, under Februari månad 2005. Där skulle Nederländerna få känna på ett verkligt innebandymotstånd av världsklass, detta i form av Tjeckien, något som alla stort såg fram emot.
Många väntade på landslagsnomineringarna till denna Nations Cup, detta då Nederländerna för en gång skull nu skulle få befinna sig i "innebandyns finrum".

Att få möta Tjeckiens landslag var just ett "finrum" för spelare av den kaliber som Nederländerna var, och både spelare och landslagsledning längtade mycket efter Österrike och Nations Cup.


Jag själv fortsatte bara att njuta av allt som hände runt "mitt landslag" , hela tiden,  och jag började verkligen känna att jag faktiskt hade tillfört detta landslag mycket, och samtidigt utvecklat innebandyn i landet på ett bra sätt.
Det var skönt att känna en sådan känsla!

The orange story of floorball PART IX


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

Nederländerna skakade Italien

22 maj 2004, varm och soligt härlig dag, VM i Schweiz och en semifinal, i B-poolen, för det Nederländska landslaget. Förmodligen inget som någonsin hade kunnat tro detta innan turneringen startade, faktiskt inte ens en del av spelarna i den Nederländska landslagstruppen.

Nu var laget ändå där, i Kloten, i Schluefweg Arena, i semifinal, detta mot storfavoriten Italien. Ett Italien vilka tidigare under turneringen enkelt hade slagit alla lag de mött, detta med minst 4 måls marginal.

Att Italienarna innan matchstart hade laddat för att ta sig en "mumsbit" av Nederländerna förstod man tidigt då det enda det talades om i korridorerna i hallen var inte att Italien skulle vinna, utan med hur mycket Nederländerna skulle få stryk.

De flesta "experter" och "oddsare" i hallen tippade dubbelsiffrigt till Italien och i snitt 1-2 mål för Nederländerna, en nederlagstippning utan dess like med andra ord.

Som förbundskapten för Nederländerna visste jag att vi skulle kunna spela lite på att Italien förmodligen inte var kanske helt 100 procentiga i början av matchen, utan att de då redan förmodligen hade "ställt ut skorna", något vi skulle försöka att göra till vår fördel.

Kunde vi nyttja de enkla Italienska misstagen i början, skaka Italien och våga ta för oss, samtidigt som vi skulle försöka använda oss av ett starkt 2-2-1 defensivt spel, så skulle vi faktiskt kanske till och med kunna vinna matchen.
Det viktiga var dock att vi som landslag tog chansen direkt i början och tog vara på att Italien kanske i sin tur inte skulle vara med från start.

Italien, ett landslag med näst intill bara spelare från Schweiz, och den högsta ligan där, NLA, spelade ett snabbt spelvändande spel, med bra distansskytte, något som Nederländerna var tvungna att sätta stopp för, om det över huvudtaget skulle finnas någon möjlighet till seger.

Fasta situationer och power-play var också viktigt, och där hade Nederländerna övat in flera olika varianter och modeller.

Med mycket folk på läktarna, och härliga stämmor i sjungandet av landslagens olika nationalsånger, så var det äntligen dags för tekning.

Matchen blåstes igång, en match där Italien kom att vara det landslag som styrde spelet från början, men med ett Nederländskt landslag som tog vara på de chanser som gavs på ett bra sätt.

Storspelande Kristian Ten Hof i Nederländernas mål spelade riktigt bra innebandy och stod ofta rätt placerad på Italienarnas avslutningar, så väl distansskotten som insticken i slottet.

Tätt försvarsspel och tight markeringsspel gjorde ändå att 0-0 stod sig en bra bit in i perioden, något som ändrades till Nederländsk ledning då Italien i ett skede drog på sig en ganska onödig utvisning, detta genom en alldeles för tuff tryckare mot sargen.

På PP som följde så spelade Nederländerna runt bollen bra, och det syntes tydligt att Italien var lite tagna över att det faktiskt bjöds på ett så pass bra motstånd, något de blåa från Italien absolut inte hade räknat med innan matchen.

I slutet av PP så lyckades Nederländerna få till en inövad variant där slottet öppnas upp och där ett nerspel från backen Norry Samwell  når forwarden Rob Labruyeré, vilken flyttat sig från höger till vänster stolpe, och direkt styr in bollen i nät.

1-0 till Nederländerna och nästan lite "kaosartad" tillställning i det Italienska båset, detta hade inte

Italien räknat med!

Rob Labruyeré sätter dit ledningsmålet 1-0 mot Italien i Semifinalen
under VM i Schweiz 2004.


Ledningen höll sig sedan hela perioden ut och det syntes att det nu var ett stressat Italien som gick till pausvila. De skulle ju enkelt bara slå tillbaka "blåbären" från Nederländerna.

Nederländerna hade skakat Italien rejält under de första spelade 20 minuterarna, och den Nederländska stora supporterskaran skrek högre än någonsin i hallen i Kloten.

Frislagsvariant skakade Italien, igen

Under pausen så talades det mycket om i det Nederländska lägret att man bara skulle ut och jobba vidare på de detaljer som man satt upp från början. Att man ledde matchen var bara en bonus, men absolut inget som skulle få finnas med i tankarna, nu var det ny period, ny match och nya 20 minuter igen.

Italien drog upp tempot bra under inledningen av den andra perioden och Nederländerna hade svårt för att hänga med. Kristian Ten Hof i Nederländska målet hade mycket att göra, och fick så småningom också släppa en boll förbi sig, vilket betydde 1-1 i matchen.

Italien fortsatte även efter sitt mål att spela bra och framförallt så var det den Italienska "stjärnan" Fabio Terlizzi, från Schweiziska högsta ligan, som var det största orosmomentet.

I slutet av perioden så skaffar sig Nederländerna ett bra frislag, i bra läge, och samtidigt blir en Italiensk spelare utvisad för otillåtet slag.

Nederländerna chansar med en inövad variant, vilken ställer den Italienska muren, och en spelare kliver fram innan frislaget gått och drar på sig ytterligare en Italiensk utvisning, spel 5-3 är ett faktum.

Den Italienska bänken ser också i detta skede rejält skakade ut, igen!

I PP så försöker Nederländerna vårda bollen till att börja med, och taktiken är att försöka trycka ner Italien djupt i sin egen zon, samt att få dem att mer eller mindre gå bort sig framför egen målvakt, detta för att försöka skapa en så kallad "dold sikt" när Nederländerna sedan tar sitt avslut.

Efter ett tag lyckas denna taktiska del och Nederländerna smäller in ledningsmålet 2-1, detta inför chockade Italienska spelare.

Den resterande tiden av PP, 5-4, lyckas tyvärr inte "de orange" sätta något mer mål, och ett stolpskott var det närmaste man kom ett mål till, tyvärr!

Perioden slutar dock 1-1 och fortfarande alltså Nederländsk ledning i matchen.

Spelare "gick på knäna"

Sista perioden i semifinalen mellan Nederländerna och Italien i Schluefweg Arena skulle komma att bli ett riktigt "nerpiller", och de sista 20 minuterarna skulle komma att ta rejält på krafterna bland spelarna, speciellt då bland de Nederländska.

Återigen startade Italien en period i rasande tempo och Nederländerna hade svårt att hänga med i vissa kombinationer. Att försvarsspelet i detta skede fungerade utmärkt var viktigt, detta då med tanke på att Italien var de som förde spelet och skapade mest.

Till slut orkade inte Nederländerna stå emot det Italienska trycket utan fick åter se en boll leta in sig mellan nätmaskorna.

Italien fortsatte efter detta att spela sin fina innebandy och det började synas på en del av de Nederländska spelarna att de "gick på knäna", det såg faktiskt jobbigt ut stundtals.

Från ledarbänkens del så försökte vi rulla in lite friska spelare, men samtidigt ville vi inte förändra så mycket av det som fungerade så bra, så det var endast små enkla och korta byten som genomfördes.

Nederländerna lyckades efter ett tag att börja spela upp sig igen och skapade under en 10 minutersperiod flera fina chanser, vilka kunde avgjort matchen. När Nederländerna tryckte på som bäst så gör dock tyvärr Italiens Fabio Terlizzi matchens avgörande mål, segermålet 3-2.

Lite snöpligt att det kom i just detta skede av matchen, men inte direkt orättvist om man skall vara helt ärlig.

Visst hade Nederländerna kunnat vinna matchen mot Italien, men i efterhand så är det ändå bedriften att spela den innebandyn man gjorde under semifinalen som var det viktigaste, Nederländerna mötte ju faktiskt storfavoriten till avancemang till A-gruppen.

Italien klappade också om Nederländerna efter matchen och en av spelarna talade om för vår ledarstab att vi skulle bygga vidare på detta för det såg riktigt bra ut, vilket alltid var kul att höra, även om det kanske inte var detta man helst av allt ville höra på precis då.

Nederländerna samlade efter ett tag ihop sig, vandrade bort mot sina fans och tackade dem i massor. Dessa hade stöttat sina "orange lejon" under hela turneringen på ett fantastiskt sätt, något som landslaget var mycket stolta över.

Matchen om 3:e pris, den mot Ungern, blev sedan en tillställning där det faktiskt kändes att de Nederländska spelare inte skulle komma att klara av sina motståndare för dagen. De orange spelarna var alldeles för slutkörda från Italienmatchen och den där lilla extra gnistan infann sig inte heller helt.

Ungern vann klart rättvist och på så vis fick Nederländerna tacka för VM för denna gång, detta ändå med en fin 14:e plats i bagaget.

Man hade ju faktiskt som landslag gjort den bästa klättringen genom historien under ett VM, nämligen tagit sig hela 5 placeringar på rankinglistan, detta från 19:e till 14:e plats.

Allt slit och arbete som Nederländerna jobbat med under 1,5 år fram till VM hade nu visat sig "bära frukt", och detta på ett mycket positivt sätt.

Nu var det bara att jobba vidare mot nästa VM, Sverige 2006!

The orange story of floorball PART VIII


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

Australien storfavorit

Andra matchen i Nederländernas gruppspel i VM skulle komma att gå mot den alltid lika härliga nationen Australien, eller "The Aussie" som de också kallas.

En nation som Nederländerna tampades friskt mot under VM 2002 i Finland, men som man tyvärr fick se sig besegrade av då. Nu var Australien storfavorit till seger i matchen mot "de orange".

Dagen match i Nederländernas gruppspel mot de gulgröna Australiensarna var också en match, enligt media, som spelarna från "Down under" bara enkelt skulle spela hem.

Något jag var rejält laddad för att sätta stopp för, detta som ny förbundskapten för Nederländernas landslag.

Innan matchen, redan under ankomst till hallen, under uppvärmningen och i början av den första perioden så var det totalfokus på Australien från media. Det intervjuades, filmades och pratades om "The Aussies" väg mot slutspelet och att de idag skulle möta "lilla Nedeländerna", vilka kändes som att det bara skulle vara så enkelt att slå tillbaka.

Detta var ju faktiskt rätt skönt att höra, och framförallt att vi var så ofantligt nederlagstippade, det stärke mig ännu mer inför min uppgift.

Kände att jag nu skulle visa "vart skåpet skulle stå" och se till att detta skulle komma att bli ett minne för många, ett minne av Nederländernas vändning inom innebandyutvecklingen.

Första perioden började bra och det kändes att "mitt landslag" var de som hade fullständig kontroll och ett stort övertag spelmässigt på banan. Att spelarna där ute också hade fått direkti vilka backar och centrar i Australien som man skulle sätta extra hög press på gav fullständig perfekt utdelning.

På detta sätt gjorde Nederländerna flera mål och det var aldrig något snack om vilket lag som skulle komma att vinna denna dagens gruppspelsmatch.

I slutet blev det lite jämnare, men då hade också Nederländerna slappnat av en hel del.

Segern skrevs till hela 10-5, och var enligt de ditresta supportrarna på läktaren, Nederländsk media samt spelare i landslaget, den absolut bästa matchen som landet någonsin spelat hittills.

Att det också hade vart över 800 personer på läktarna under matchen, och att de orange supportrarna hade fört ett rent ut sagt jäkla liv, hade också känts bra.

Det kändes som ett gott betyg för mig som förbundskapten och jag njöt verkligen i fulla drag då jag efter matchen slut fick träda in i det så kallade pressområdet och svara på mediafrågor.

Äntligen hade vi i Nederländernas landslag gett svar på tal och bevisat att landet var på frammarsch utvecklingsmässigt!

Härlig utflykt

Efter att ha spelat två gruppspelsmatcher så var det dags för Nederländernas spelare att ha en spelledig dag, vilket kändes riktigt bra.

Lagets spelare och ledare var på ett fantastiskt bra humör, så när vi tillsammans under morgontimmarna vandrade ner till tåget, vilken skulle ta oss till den "kabinlift" som senare skulle föra upp oss till ett område högt över staden, kändes det riktigt bra.

På plats vid University of Zurich, och med en fantastisk utsikt över staden så njöt vi i fulla drag. Luften här upp var fantastisk och det var en underbar vy som bredde ut sig när man tog sig en titt ut över staden.

Efter "toppbesöket" var det dags för oss att bege oss ner för lite middag i de så kallade gamla delarna av staden, och här stötte jag faktiskt på en annan Alingsåsare.

Det var nämligen inte bara jag som fanns på plats på VM som Alingsåsare i Schweiz, utan här fanns även en betydligt mer meriterad person också närvarande, nämligen Jönköpingsspelaren Johan Andersson.

Johan, vilken startade sin karriär i IBK Alingsås, flyttade sedan till Jönköping IK, blev poängkung och sedan även också MVP under VM i Finland 2002.

Det var kul att "tjöta lite" med Johan för att höra hans tankar och idéer om VM och hur det såg ut och fungerade i den Svenska landslagstruppen.

Johan berättade att det var härligt att vara nere i Schweiz och att det kändes riktigt bra i det svenska lägret, något som jag inte hade trott något annat om heller egentligen.

Efter en stunds samtal skyndade jag mig vidare efter "mina orange spelare".

Med välbehövlig god mat i magen och en riktig långvandring i centrala delarna av Zurich skulle vi avsluta vår utflykt på bästa tänkbara sätt, nämligen med en båtfärd på Lake Zurich.

Något som jag minns än idag.

Om nu luften uppe på höjden vid University of Zurich var bra så vet jag nog inte vad jag skulle sätta för betyg på luften mitt ute på Lake Zurich, detta också med snötäckta berg vid horisonten och fantastiska hus vid strandkanterna som vyer. Frågan är om jag andats godare luft någon gång?

Att dagen till ära också var en fantastisk dag med strålande solsken samt att de goda minnena från de inledande matcherna i VM fanns färska, gjorde att man bara njöt ännu mer.

Att efter denna dag få krypa ner i sängen på vandrarhemmet var fantastiskt och det var en obeskrivlig känsla jag hade fått med mig av de inledande dagarna i Schweiz och VM 2004.

Jag måste ha somnat med ett leende på läpparna!

Estland var för svåra

Dagen efter vår fantastiska utflykt var det dags för den sista gruppspelsmatchen, den mot tufft och taktiskt spelande Estland, en viktig sådan, där Nederländerna skulle behöva få med sig en eller tre poäng för att vara säkra på att ta sig vidare ur gruppen.

En tuff uppgift redan från början!

Estland har alltid spelat en bra innebandy och var också en av favoriterna till avancemangsplatsen till a-gruppen, detta tillsammans med Italien, redan på förhand innan VM ens hade startat.

Så att Nederländerna skulle kunna rucka på Estland kändes som en lite för stor bedrift, men det var ändå något vi skulle komma att tro helhjärtat på.

Tyvärr så dog denna tro rätt snabbt då Estland satte fullt tryck redan från start i matchen och hade med sig hela 5-2 efter den första perioden.

I detta skede lade Nederländerna om sitt spel, flyttade upp markeringsområdena högre och lät Esterna spela mer boll på höger än vänster sida, vilket också gav resultat.

Ett resultat som dock inte räckte hela vägen, men ett resultatmässigt spel som i alla fall kändes som att det också skulle fungera mot ett lag som Italien i en eventuell semifinal.

Sista två perioderna slutade endast med ett mål för Estland och ett för Nederländerna, och även om inte de offensiva momenten fungerade mot starka Estland så satte man i alla fall det mesta av de defensiva markeringarna i egen zon, något som var viktigt att bära med sig in i "framtiden".

Tack vare en förlust mot Estland, 3-6, så kunde helt plötsligt inte Nederländerna gå vidare "av egen kraft", nu fick man i stället hoppas på att sina övermän Estland också slog Slovenien i sista matchen.

Ett Slovenien som redan låg efter Nederländerna målmässigt då de hade haft ett betydligt större problem än "de orange" med att slå tillbaka Australien.

Om Estland vann matchen mot Slovenien så skulle alltså Nederländerna avancera till slutspelet, detta på bättre målskillnad.

Hela laget bestämde sig att dagen efter stötta Estland från läktaren för att försöka få dem att hjälpa Nederländerna att ta sig till slutspel i VM.

En "nagelbitare" tog Nederländerna till semifinal

Fullt av orange supportrar, spelare och ledare på läktarna, skrikandes och skanderandes Eesti Eesti, gjorde alla vad de kunde för att försöka få Estland att tända till på allvar i denna sista gruppspelsmatchen.

Vid vinst skulle alltså Nederländerna gå vidare och vid poängtapp var det Slovenien som skulle komma att få spela semifinal nästföljande dag, kunde det bli mer spännande.

Att Estland också vilande en del spelare skulle också komma att göra matchen till än mer spännande än vad publiken förmodligen hade räknat med från början.

Båda lagen följdes åt i matchprotokollet och i den sista periodens mittakt så var det oavgjort, och i det ske var Nederländerna borta från slutspelet.

När Estland sedan satte sitt ledningsmål i tredje perioden så exploderade läktaren, och jag som förbundskapten för Nederländerna lämnade då hallen. Det kändes för svettigt att sitta där inne och se vad som hände på banan.

Nervositeten tog totalt överhand!

Jag begav mig ut och gick en sväng, försökte varva ner och få tankarna på annat.

När jag närmade mig hallen igen hoppades jag på att denna "nagelbitare" var över och att vi hade tagit oss vidare. Tyvärr återstod 1 minut av matchen och den fick jag nervöst se från VIP områdets läktarplats.

Kanske en av de längsta minuter i hela mitt liv!

Klockan ljöd på 20 minuter av sista perioden, matchen var över, och det var vild glädje bland Nederländernas spelare.

Estland vann matchen och tog samtidigt också tillfället i akt och tackade Nederländerna för stödet genom att köra den "klassiska vågen" med klubborna upp mot den läktardel som var orange i hallen, en härlig och skön syn.

Efter matchen blev vi inbjudna till våra supportrar på lite grillning på kvällen, vilket vi självklart tackade ja till eftersom den gruppen supportrat oss så bra hittills under hela VM.

Kändes som att det var vår skyldighet att visa vår tacksamhet på detta sätt tillbaka mot dem också.

Grillning avslutade en perfekt dag

På kvällen besökte vi våra supportrar, vilket vi lovat tidigare under dagen, och där välkomnades vi med härlig sång och dans runt elden.

Att sitta där, samtala om VM och dricka juice kändes märkligt, detta då man faktiskt helst gärna hade velat ta sig några öl med de orangeklädda sjungande supportrarna. Men vi var glada för deras skull och unnade dem gärna denna tillställning.

Efter ett tag begav vi oss dock hem till vandrarhemmet igen och vi alla kunde konstatera att grillningen hos våra supportrar hade varit den perfekta avslutningen på en helt perfekt dag.

Nederländerna var i semifinal och bättre kunde det väl knappast bli, eller?

The orange story of floorball PART VII


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

Dags för VM i Schweiz 2004

Med tankarna på de fina höstresultaten 2003, Nations Cup, bra samlingar och träningspass under våren, samt Gasunie Open under april månad så vad det äntligen dags för Nederländerna att bege sig av till VM i Schweiz, och visst fanns lite nervositet med i bilden.

VM i Schweiz skulle komma att bli första riktigt stora beviset på att Nederländerna hade utvecklats och tagit sig förbi en del andra länders utveckling. Men samtidigt så var man som förbundskapten rejält nervös, det skulle ju också mycket väl kunna bli en riktigt djupdykning i stället om allt inte klaffade just nu.

Fasth och Innebandymagazinet sågade Nederländerna

I slutet av maj landade jag i Zurich, detta tillsammans med massor av andra innebandymänniskor från Sverige, där ibland de svenska landslagsspelarna.

På flygplanet fanns även de 3 av våra Svensk-Nederländska landslagspelarna med, bröderna Samwell (Terry och Norry) samt målvakten Kristian Ten Hof.

På väg ner till Zurich så var det också kul att se lite vad innebandymagazinet skrev om Nederländerna och deras chans under VM.

Nederländerna var kraftigt nederlagstippade, ett riktigt blåbär, och ett av landslagen som skulle få fightas om bottenplaceringen i VM.

Att just ha med denna text till spelarna i Nederländerna hoppades jag på skulle ge dem lite extra energi under VMs inledande gruppmatcher.

Även innebandyskribenten Mikael Fasth hade i en text innan VM sågat "de orange" landslaget rejält.

Så nu var det bara upp till bevis för mig att bevisa motsatsen för Sveriges kanske två största "innebandyprofiler" inom mediebranschen, innebandymagazinet och Mikael Fasth.

"Avcheckning" av hallen

Väl på plats i Schweiz, Zurich, så intog vi, de orange, vandrarhemmet i våra stoltserande färger, och det kändes verkligen kul att det nu verkligen var på allvar. Ett VM hade man ju bara kunnat drömma om innan att man skulle få vara med och coacha i, och uppleva allt runt om. Det var helt enkelt en fantastisk känsla som spred sig i kroppen på mig som förbundskapten.

Vi samlade laget nere i sofforna, där vi också stötte på Danmarks landslagsledning och spelare, vilka haft samling före oss, samt lite andra landslagsmänniskor.
Det var kul att det var lite fart på hotellet.

Efter samlingen begav vi oss till hallen för att se lite hur den såg ut, hur allt fungerade där borta samt hur egentligen underlaget var.
Det var en underbar promenad till hallen på 10 minuter, detta då vädret var fantastiskt och solen visade sina absoluta starkaste strålar.

I hallen så checkade vi omklädningsrum, spelaringångar, medieområdet, intervjuzonen med mera. Detta för att vi inte skulle behöva tänka på just sådana saker då vi skulle anlända till hallen under morgondagen för vår första VM match, den mot Slovenien.

Innan det skulle vi dock även träna en timma i hallen under de senare kvällstimmarna.

Väl tillbaka på vandrarhemmet så fick vi oss en god pastalunch och sedan beordrades spelarna att vila och varva ner lite innan träningen. En del som ville gå ut och röra på sig lite i solen fick även dispens för detta.

Senare på kvällen begav vi oss igen till hallen , detta för den sista finslipningen inför morgondagens match.
Power-play och fasta situationer stod på spel.

Träningen i hallen fungerade bra, och det var samtidigt kul att se att det faktiskt hittat dit lite nyfikna journalister och skribenter som nog ändå tyckte att Nederländerna var lite intressanta, främst kanske med tanke på sina lysande orange färger.
Att landslaget syntes var det ingen som kunde säga emot.


Nederländska landslaget har ett träningspass i VM-hallen i Zurich

Efter träningen samlade vi ihop hela laget och hade en längre genomgång inför morgondagens tuffa öppningsmatch mot Slovenien, ett lag som Nederländerna inte tidigare haft en chans att kunna matcha spelmässigt.

Det syntes på informationssamlingen att spelarna var superladdade och att de verkligen visste att det var "nu eller aldrig".

Bra öppning på VM

Redan klockan 08.00 ringde min väckarklocka på mitt ledarrum. Jag bodde ensam under VM, vilket faktiskt kändes riktigt skönt. Då kunde jag koncentrera mig på det som jag var här för och samtidigt få en god ro, det kändes viktigt i detta skede.

Efter en dusch och lite musiklyssning så begav jag mig runt för att väcka våra spelare. Jag knackade också på hos min assisterande förbundskaptens rum, Simo Vaatainen, och tillsammans begav vi oss, efter den sista dörrknackningen, ner till frukostsalen.

Det dröjde inte länge förrän alla spelare var på plats och intog den faktiskt goda och välfyllda frukosten.

Efter frukosten visste spelarna vad som gällde, laddning och vila och sedan hoppackande av allt sitt material, och där efter avfärd till hallen.

Nu var det dags, äntligen, VM och öppningsmatch, något man längtat efter och planerat för ända sedan den dagen man skrev under sitt förbundskaptenskontrakt.
Motståndet Slovenien hade jag full koll på och jag visste att det skulle komma att krävas mycket för att över huvudtaget kunna var i närheten av en poäng mot detta motstånd. Men samtidigt så hade jag min plan klar för mig och fungerade bara den så skulle vi allt kunna skärra våra motståndare riktigt rejält.

När nationalsången spelades njöt jag i fulla drag, samtidigt som jag nynnade orden i den Nederländska hymnen, en fantastisk vacker nationalsång i mitt tycke. Men kanske blir man också partiskt då man hör den om och om igen under alla landslagets landskamper man är involverad i.

Matchen mot Slovenien började bra och spelmässigt så höll den "Nederländska planen" i att styra ut motståndarna långt ut i kanterna samt bara förlägga dess uppspel på höger sida bra.
De Nederländska starka backarna vann också de mesta bollarna under Sloveniens olika nerspel.

Att landslaget också fick ett mastodont stöd från de ditresta supporters från Nederländerna, vilka var iklädda orange kläder och sjöng högljudda sånger, höjde spelarnas kapacitet ytterligare på banan.

De syntes lång väg att de slovenska spelarna hade räknat med betydligt lättare motstånd och att de var lite irriterade över att de hade så svårt i sina uppspelsfaser.
Själv njöt jag av att de taktiska momenten fungerade som de gjorde.

Med bland annat ett vackert power-play mål av Rob Labruyere samt en inövad frislagsvariant av bröderna Samwell så höll Nederländerna hela tiden jämna steg målmässigt med de segertippade Slovenska landslaget.

I slutet var det dock så att Slovenien tog över mer och mer av spelet och när Nederländerna hamnade i underläge 5-6 kändes det riktigt jobbigt.

I detta skede tvingades Nederländerna till en så kallad "back up plan", vilket man jobbat lite extra på innan VM, där alla visste lite att det skulle komma att sättas rejäl press på de spelare som skulle finnas inne på banan. 


              
Bröderna                          Rob Labruyere
Samwells sätter                Netherlands
en frislagsvariant.

Att man också nu skulle vara nöjda efter matchen med att ha visat att man spelat bra innebandy var inte ens tanken, nu gick man för poäng eller seger.

I slutet lyckades, till ett fantastiskt jubel, Schweiz-Holländaren Guy Teulings trycka in 6-6 målet, och en poäng var i alla fall "räddad".

Visst kändes det skönt att ha fått med sig en poäng, men samtidigt så kändes det ändå som att en seger inte heller hade vart helt omöjlig.

Men tidigare hade ju inte Nederländerna vart ens i närheten av att kunna "matcha" Slovenien, så ett steg i rätt riktning var det i alla fall.

Spelarna var inte heller totalt besvikna utan tackade sina fans, vilket även jag gjorde, innan det var dags att bege sig hem till vandrarhemmet igen.

VM hade nu startat och vi med den!

The orange story of floorball PART VI


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

Träningsläger i Spa

Februari, kallt, snö och vinter, och träningsläger på en ort som heter Spa.

Spa förknippar man ju mest med att må gott, bli omhändertagen och njuta, och innan jag fick reda på att detta läger just var förlagt i Belgiska Spa visste jag inte ens att det fanns en sådan ort med det namnet.

Att det sedan faktiskt är så att själva Spa också är just den ort som bygger en del på vad Spaanläggningar idag sysslar med på andra platser i världen kändes kul att få besöka.

Orten Spa, vilken är belägen fantastiskt fint i en dalgång med bergskedjan Ardennerna runt sig, var under 1300-talet nämligen känd för sina besök av människor från andra platser i Europa, främst kungligheter, som ville bada i de varma och mineralhaltiga källorna som finns på orten.

Det sades att vattnet där hade helande krafter.

Än idag så finns det lyxhotell och spabehandlingar i området och det har även sedan 1300-talet även fortsatts att tillverka mineralvatten där.

Ett vatten som för övrigt är hur gott som helst och slår vårt svenska mineralvatten med hästlängder.

Nu mera är väl dock kanske orten Spa mest känd för att det körs Formel 1 där.

Att få besöka denna ort kändes fantastiskt kul, även om inte ankomsten till Belgien började speciellt bra.

Bagaget kom inte fram

Redan på morgonen hade resa till Belgien, och Bryssel, känts lite konstig. Inte för att det var dåligt på något sätt, snarare tvärtom. Mitt säte på flygplanet, långt bak var nämligen obrukbart, och eftersom det inte fanns fler lediga platser i ekonomiklassen fick jag äran att resa i businessclass, vilket jag självklart inte tackade nej till.

Fri mat, dricka, gratis tidningar och choklad, ja lite skillnad var det att sitta i ekonomiklassen än businessclass . Att man sedan hade ett par stycken svenska politiker runt sig kändes väl heller inte helt dumt, man kände sig ganska märkvärdig på något sätt.

Att just dessa politiker också intresserade sig väldigt mycket för mitt jobb som innebandyutvecklare och förbundskapten var också kul, detta gjorde att det blev mycket snack under resans gång.

Efter landningen i Bryssel, en mycket bra sådan, så var det dags att hämta ut mitt bagage och leta upp Mr Lombardi, vilken skulle köra mig till vårt sportvandrarhem i Spa.

Tyvärr så felade det även här men denna gång inte till någon positiv del, mitt bagage fanns nämligen inte med, sorgligt men sant!

Det var bara att uppsöka informationen, berätta vad som hänt, och sedan bege sig till Spa utan något bagage alls.

Under resan ner till Spa, vilken tog ett par timmar så, så bestämde jag och Mr Lombardi oss för att svänga förbi ett köpcenter, detta för att inköpa lite material till mig, behövde ju tandborste, shorts, t-shirt, schampoo med mera. Man visste ju inte riktigt när allt skulle komma så bättre att vara förberedd.

När vi väl anlände till Spa åkte vi först in till stadens centrala delar, detta för att ta en matbit, samtala lite och sedan köpa på oss lite vatten. Mr Lombardi rekommenderade mig nämligen att inte dricka vatten ur kranarna i Spa.

Vad man märkte snabbt på orten Spa var att det var väldigt språkmässigt dåliga, och enda språket de överhuvudtaget verkade förstå var någon inhemsk franska, vilket gjorde att Mr Lombardi fick föra de mesta konversationerna på de ställen vi besökte.

Efter stadsbesöket och middagen så blev jag skjutsad till sportanläggningens vandrarhem och där checkade jag in, vilade ett tag och väntade sedan på de andra.

Glatt golv och överkokt pasta

Vid 23.00 tiden på kvällen var det en hel del spelare från landslaget på plats på sportvandrarhemmet. De som inte hade anlänt skulle komma att göra detta först under morgontimmarna.

För de som hade kommit hade jag och min assisterande förbundskapten en kort informationsträff där vi talade om hur allt under helgen i Spa skulle komma att fungera med mera, sedan var det dags för alla att sova några timmar.

Klockan 08.30 var det frukost på sportvandrarhemmets frukostsal, där det bjöds på en ganska bra frukost faktiskt, detta med både frukt och yoghurt samt mjölk och bröd med mera. Lite bättre än vad jag hade förväntat mig!

Alla spelare var nu också på plats, och de sista hade anlänt bara någon timme innan frukosten serverades.

Efter frukosten var det dags för ombyte, informationsdel och sedan träningspass i hallen.

Hallen visade sig vara en parketthall med otroligt glatt golv. Det var så glatt att man faktiskt kände att när man skulle jobba med spelvändningar och vridningsmoment i spelet så var det nästan farlig för spelarna.
Benen kanade iväg en del och det var flera spelare som reagerade över att de inte riktigt vågade trycka ifrån på allvar.

Efter träningen snackade vi igenom passet i omklädningsrummet och då fick också vår hälsoansvariga ledare samt fysioterapeut en stor applåd då hon berättade att hon hade med sig lite klisterspray i sjukvårdsbagen, vilken vi skulle kunna använda oss utav under träningsmatchen mot det Belgiska landslaget under eftermiddagen.

Detta skulle ge oss betydligt bättre fäste under skorna på det glatta golvet.

Efter träningen var det dags för mat, pasta och köttfärssås, där man skall säga att det var rejäl överkokt pasta som serverades och en köttfärssås som var mycket välkryddad, men god.

Maten gick faktiskt ner och jag började nu lära mig att jag inte fick tro att all mat såg ut som jag ville när vi var runt på våra landslagsresor. Bara att inse fakta att allt inte är som hemma!

Efter middagen hade vi åter en genomgång med spelarna, sedan en vandring ute i det kalla vädret, där det faktiskt till och med låg lite snö på marken. Efter detta jobbade vi lite med mental avslappning och vila innan vi begav oss till hallen igen.

Nu var det dags för landskap mot den Belgiska landslagstruppen, en match där vi skulle komma att testa en del saker inför VM, vilka vi skulle kunna dra nytta av i så kalla trängda situationer.

"Vanliga taktiken" vände matchen

Klockan 16.00 var nationalsångerna spelade och line-up presentationerna avklarade och det var dags för tekning.

Första och andra perioden testades det massor i det Nederländska lägret men detta med ganska dåliga resultat, inte mycket av de nya taktiska testmomenten fungerade speciellt bra.
De nya direktiven visade sig i stället vara alldeles för svåra för landslagstruppen, men man hade i alla fall fått "svart på vitt" på vad som inte fungerade i vissa situationer.
Nederländerna låg faktiskt också, tack vare dessa tester i spelet, under i matchen, målmässigt, efter två perioder, detta med 4-2.  

I sista perioden så beslutade vi i lagledningen, tillsammans med spelarna, att vi bara skulle gå ut och köra vårt eget spel, och i stället ta 1-2 perioder under morgondagen och testa de nya moment igen. Vi ville ju faktiskt trots allt vinna matchen.

Sista perioden blev på det viset faktiskt en enkel vandringsfärd mot seger.

Nederländerna spelade med taktiska låsningar och med en formation i ett 2-2-1 system med defensiv inriktning samt en formation i ett 2-1-2 system med offensiva störningsmoment, precis så som laget börjat jobba in sig spelmässigt inför VM 2004 i Schweiz.

Belgien hade alltså inte mycket att komma med när Nederländerna ställde om till sitt "normala spel" och sista perioden slutade med seger, 7-1 till "de orange", och totalt 9-5 seger i matchen.

Efter matchen var det lättade Nederländska spelare som begav sig till kvällsmiddagen. De visste att sitt så kallade "normala spel" fungerade, men också att de var sårbara om andra taktiska delar skulle behöva genomföras, framförallt mot bättre motstånd i VM, där dessa delar faktiskt var tvugna att "sitta på plats".

Under middagen informerade jag som förbundskapten laget om mina tankar av matchen och de moment som genomfördes. Laget fick också sätta sig i speciella grupper efter maten och tala igenom det som hänt.

Alla var överrens om att man faktiskt skulle testa de nya momenten ytterligare 1-2 perioder även nästkommande match, dagen efter.
Laget var ju tvunget att få även detta att fungera så småningom.

Vid 22.00 tiden fanns de flesta av spelarna redan nedkrupna i sina sängar och några hade även hunnit somna in.

När jag precis själv skulle till att släcka lampan och försöka sova ringde det en person från Bryssel Airways och berättade att han nu var i närheten av sportvandrarhemmet för att leverera min resväska och mina innebandyklubbor.

Jag tackade för detta och gick ut för att möta honom, det var skönt att äntligen få tillbaka sina saker.

Nöjda spelare återvände hem

Tidigt under söndagen så ringde väckarkockorna i spelarnas rum och vandring utomhus var det som gällde, en riktig "longwalk" för att få igång kroppen på allvar igen.

Efter vandringen utomhus begav sig spelarna till matsalen för att inta frukost.

Klockan 09.00 var det dags för ett 120 minuters träningspass igen, detta med fokusering på defensiva moment i spelet, uppspelsfaser samt box-play.

Träningen fortlöpte på ett bra sätt och när de 120 minuterarna var över så var det många som faktiskt tog sig en dusch, detta trots att det skulle komma att spelas ytterligare en landskamp även denna dag, söndag, mellan Nederländerna och Belgien, senare under dagen.

Innan matchen så stod kost på schemat igen och sedan ett längre teoripass. Teoripasset med inriktning mot rörelsemönster och taktik i defensiv zon.

Lagets taktik och utseende inför match två mot Belgien presenterades också.

Matchen började i precis samma anda som den första, men denna gång funkade de nya momenten efter ett tag lite bättre.

Nederländerna beslutade sig ju längre matchen gick att faktiskt jobba vidare, hela matchen, med de nya momenten och så fick det faktiskt bli.

Trots detta så lyckades Nederländerna vinna med 5-2, vilket kändes skönt, och även om det inte det var någon skönhetsmatch direkt som spelats så hade den givit både landslagsledningen och spelarna massor av nya tankar.

Efter matchen var det information, duschdags, sedan lite mat och hemfärd.

Vid hemfärden så märkte man att det var nöjda spelare som satte sig i sina bilar, eller i de olika taxibilar som beställts till de spelare som skulle till flygplatsen.
Alla hade fått en del nya taktiska moment att smälta men att det även blivit två segrar till landslaget var den sak som de flesta gladdes mest åt.

Själv så kände jag att åter en landslagssamling var över och att det var dags att åter bege sig till "vardagen" hemma i Sverige igen.

The orange story of floorball PART V


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

UNGERN, NÄSTA STORA UTMANING

Efter Gasunie Open så fortsatte vi i landslaget att bygga på små detaljer i spelet hela tiden, främst då det defensiva taktiska försvarsspelet.

Jag visste ju som förbundskapten att det faktiskt var ett starkt defensivt spel som skulle kunna göra att vi klättrade uppåt på rankingen i första skedet.

Offensiva delen tog vi lite då och då , men bara med enkla moment, vilket ändå skulle leda oss framåt i utveckling även på detta plan så småningom.

Under hösten 2003, November, var det dags för Nations Cup i Ungern, och en plats som hette Epitök.

Flygresan dit, vilken jag gjorde tillsammans med våra Svensk-holländare Terry Samwell och Norry Samwell var lite seg.

Tyvärr hade det krånglat till sig med våra biljetter så vi fick flyga via Helsingfors för att ta oss vidare till Budapest, och det kanske inte var den roligaste upplevelsen, men man visste ju vad man hade framför sig så det var bara att bita ihop.

Så småningom landade vi ändå i Budapest, och blev mycket väl mottagna på flygplatsen.

Vi tog oss ut till Epitök sportcenter där vi även skulle komma att bo, fick våra rum och tog en vilostund.

Efter ett tag började våran landslagstrupp, vilka var uttagna till denna Nations Cup, att dyka upp och vi tog en samling tillsammans med alla i en samlingslokal på vandrarhemmet.

Här gick vi igenom att det skulle komma att bli tufft att ta sig vidare från vår grupp, bestående av, förutom Nederländerna, Österrike och Spanien. Österrike, ett land som Nederländerna haft det jobbigt mot under åren och ett Spanien som börjat bygga för något nytt och bra.

Laget satte dock upp en målsättning att det var 100 procent som gällde varje match och att vi faktiskt skulle försöka vinna gruppen, även om vi på förhand var stort nederlagstippade.

Efter informationsmötet fick spelarna en bit mat och sedan var det åter dags för en mindre vila innan träning i matchhallen stundade under kvällen.

En riktig skithall

När vi klev in i hallen, kände på golvet och titta oss omkring kunde vi i alla fall konstatera en sak, vilken skithall vi hade hamnat i!

En hall som inte ens står för ordet sliten hall eftersom en bättre förklaring nog hade varit totalt "genomkass". Parkettgolvet var dålig, ojämt och allmänt slitet och omklädningsrummen såg ut som fångceller från andra världskriget, om jag skall ta i lite i min beskrivning av dessa vill säga.

Träningspasset gick ändå bra, laget nötte en del PP (5-4) samt jobbade med att sätta de defensiva momenten ytterligare en gång.

Efter träningspasset möttes vi av en av de stora inom innebandyutvecklingen i Sverige och Europa, Mr Andras Czitrom, vilken nu mera också understödde sitt modersland Ungern och dess innebandylandslag. Andras vilken var den första presidenten i IFF, International Floorball Federation, visade sig vara en mycket trevlig man och han bemötte oss i Nederländska landslaget på ett professionellt och härligt vänskapligt vis. Vi kände oss på så vis mycket varmt välkomna till Nations Cup i Ungern och redan då hade tankarna på den dåliga hallen försvunnit.

Sjöng med i nationalsången

Lördagen var kommen, och vid frukosten, en ganska speciell sådan, så var det faktiskt en del trötta landslagsansikten man såg. Några spelare hade inte kommit i säng i tid eftersom de vart alldeles för "uppjagade" med att sitta och tjöta med varandra om senaste tillställningarna samt att de också inte hade träffat varandra på ett tag. Detta gjorde att det blev massor av skratt och långa samtal, vilket man faktiskt hade stor förståelse för.

Efter frukosten var det dags för taktiskt samling där jag och min assisterande tränare Simo Vaatainen gick igenom de sista momenten inför match.

Jag talade om bolltransport, positionstagningar, rörelsemomenten, medan Simo tryckte på saker som defensiva markeringsspelet och tuffheten.

Vad vi hoppades på var att några av dessa bitar skulle kunna göra så vi kunde vinna, eller i alla fall spela jämt mot ett starkt Österrike.

Några timmar senare stod vi uppställda inför nationalsång i hallen och redan nu kändes det lite extra i hjärtat när den Nederländska nationalsången spelades, detta då jag lärt mig texten och visste nu mera vad den handlade om.

Att lära mig landets nationalsång var något jag satte upp ganska snabbt som ett mål, detta för att känna att jag själv skapade mig en respekt gentemot landet jag jobba som förbundskapten i.

Så att kunna "ta lite ton" i landets hymn och äntligen få sjunga med kändes riktigt bra, det gjorde mig ännu mer laddad inför uppgiften i att leda detta landslag.

Vidare till slutspelet

I matchen mot Österrike så öppnade motståndet bra, och det var faktiskt nästan bara ett lag på banan de första 10 minuterarna. Österrike visade upp varför man spelat i den så kallade a-gruppen under senaste VM och hade betydligt mycket mer fart och fläkt än de Nederländerna hade.

Två av Österrikes bästa spelare Andreas Prohazchka och Joel Bale var också orosmoment hela tiden för de "orange spelarna".

Efter en period så började dock Nederländerna vakna till liv, laget ändrade taktik , lyckades plocka bort lite av den Österrikiska anstormningen och skapa egna chanser.

Att man fick Österrike att svettas lite och bli nervösa inför uppgiften i att "bara slå tillbaka" Nederländerna var skönt att se.

Mikael Åkerlund, den Österrikiska förbundskaptenen, jobbade för fullt i sitt bås med att få spelarna att prestera mer, och det var skönt att se att det faktiskt blev lite darr i lägret utav att möta Nederländerna. Något som förmodligen inte Österrike hade trott från början.

När matchen var slut och signalklockan i hallen ljög, en ganska skrännig sådan, så var det ändå Österrike som stod där som segrare med 6-3.

Nederländerna hade spelat bra, visat prov på ett moget och tänkande innebandyspel och det var också kul att få mycket beröm utav det Österrikiska lägret, detta höjde både vår ledarstab och spelartrupp ännu mer inför uppgiften och matchen mot Spanien senare under kvällen.

Några timmars vila, mat och ytterligare ett taktiskt möte senare var det åter dags för match, den mot Spanien.

Killarna i Nederländerna var ruskigt taggade och det kändes att den föregående matchen mot Österrike gett mersmak.

Nederländerna styrde matchen mot Spanien från början till slut, och även om det rasade in lite mål bakåt i slutet av matchen så var det ändå en skön och god seger, en seger som skrevs till 8-5.

Spelarna i det Nederländska lägret var riktigt glada efter matchen och visste nu att det skulle komma att spelas semifinal dagen efter, detta mot tufft spelande Ungern, ett landslag som Nederländerna fortfarande aldrig vart i närheten av att ta poäng emot tidigare.

FINAL ett faktum

Under de sena kvällstimmarna i Epitök sport center så blev det till att kolla över lagets skador,  några spelare fick massage och några andra jobbade med tankar och spelmoment inför morgondagen.

Själv så satt jag ner med den så kallade power-play formationen och diskuterade lite om morgondagens positioner och rörelsedelar.

När natten började smyga sig på, och laget gått igenom alla moment inför morgondagen, tillsammans, så kröp jag ner i sängen och somnade. En tuff dag väntade imorgon.

Nervositeten smög sig på klockan 09.45 då vi stod uppställda inför inmarsch i sporthallen, och det var dags för semifinal mot hemmanationen Ungern.

Jag visste att det var nu eller aldrig vi skulle bevisa Ungern att vi tagit massor av stora steg framåt i vår utveckling, och inte längre var någon underdog i dessa sammanhang, och det fick verkligen hemmanationen bevittna.

Nederländerna och Ungern spelade jämt under den första perioden, och det var definitivt ett helt annat motstånd som Ungern nu fick känna på, detta i jämförelse med vad det hade vart i Belgien i februari.

Under andra perioden växlade till och med Nederländerna upp sig ett hack, låste inbågningsytorna och tätade i slottet, vilket blev ett lyckat vapen i jakt mot seger.

Ungern hade riktigt svårt att komma till under perioden och Nederländerna tog över mer och mer.

I sista perioden så började de Nederländska spelet att även fungera riktigt bra offensivt och man radade upp chans på chans.

Ungern fick vid flera tillfällen slå ifrån sig bollarna i ren desperation, och det var i detta skede som Nederländerna också avgjorde och punkterade matchen.

Segern skrevs till 7-5, och ett final var nu ett faktum, och vilken härlig känsla det insmög sig i laget!

Nu var man verkligen tagna på allvar och Ungern fick bevis på att Nederländerna var ett land som man inte längre bara hade att gå ut och "spela byxorna av".

Den trevliga Ungerska ledaren Andras Czitrom berömde också de "orange laget" efter matchen och han gav spelarna och ledarna fina ord på vägen.

Finalförlust och tom restaurang

I finalen stod åter Österrike igen på schemat och nu visste jag som förbundskapten att vi i landslaget bara hade att gå ut och köra. Vi hade inget att förlora och allt att vinna!

Vi visste att ingen skulle tro på oss i finalen och heller inte att ingen räknat med att vi skulle kunna komma att vinna den.

Klockan 14.30 var i alla fall matchen igång och det märktes faktiskt på banan att just Österrike skaffat sig lite respekt för sina motståndare. Nederländerna skrämde rejält de tidigare så svårspelade och svårslagna Alplandet och det var en jämn tillställning som utspelade sig i hallen.

Ingen i hallen, förutom det Nederländska landslaget, hade nog förväntat sig denna tuffa och täta finalmatch.

Till slut så stod ändå Österrike som segrare, igen, detta med 5-3. Men faktiskt efter de att laget verkligen fått svettats rejält i finalen mot Nederländerna.

Återigen berömde den Österrikiska coachen Mikael Åkerlund sina motståndare efter matchen, och samtidigt så var Nederländerna, trots förlusten, inte allt för nedstämda.

Under prisutdelningen så prisades även den Nederländska forwarden Terry Samwell eftersom han vunnit turneringens poängliga samt att han även fick äran att ta emot ett all-star team pris.

Efter prisceremonin blev det fotograferingar, liten pressintervju och sedan var det dusch och ombyte inför middag på restaurang som gällde.

Klockan 20.00 öppnade vi dörrarna till en sportsrestaurang i Budapest, och blev först lite förvånade av att det var så lite folk där.

Först undrade vi om restaurangen inte var bra och tänkte att vi nu hamnat på ett riktigt skitställe.

Det visade sig dock att restaurangen endast var till för de med så kallat "lite mer pengar på fickan" och lite finare folk, vilket också kändes konstigt då det prismässigt var riktigt billigt, i jämförelse till de svenska priserna.

Laget åt en tre rätters middag tillsammans, drack lite öl och vin och sjöng och pratade en del. Var riktig segerglädje i luften, detta trots att det endast blivit ett silver i turneringen. Men och andra sidan en silvermedalj med mersmak av guld.

Största familjepizzan jag sett

Timmarna på restaurangen försvann snabbt och det var relativt sent på kvällen då de glada landslaget från Nederländerna åter var tillbaka på vandrarhemmet i Epitök Sport Center, ja alla var inte med, några hade fortsatt sitt partajande på Budapest festgata, och de skulle ramla in ytterligare några timmar senare.

Under nattimmarna så blev en del av de "sent insläntrande" Nederländska landslagsspelarna sugna på mat igen och då lyckades man, med hjälp av en Ungersk hotellarbetare, beställa hem en familjepizza till vandrarhemmet.

Cirka 45 minuter senare så ringde det på vår vandrarhemsklocka och vi gick ut för att möta pizzakillen.

När vi kom ut genom dörren så ställde sig vi alla som var på plats där och bara stirrade, framför oss så hade vi utan tvekan den största familjepizzan jag sett i hela mitt liv.

Jag har nämligen aldrig tidigare vart med om att man behövt vrida en pizzakartong på tvären för att få in den genom dörren.

Njöt gjorde vi i alla fall av pizzan, men kunde samtidigt inte hålla oss för skratt när vi hela tiden tänkte på hur stor pizzan var.

Några timmar senare, mätta och belåtna, somnade de sista vakna landslagsspelarna, en del visserligen rätt överförfriskade, men det var något som var helt okej en dag som denna.

Mot nya äventyr

Dagen efter firandet av silvret, besöket på sportsrestaurangen och en grymt stor familjepizza så var det dags att bege sig hemåt till Sverige igen.

De Nederländska spelarna sa hej då till varandra och medans några for till flygplatsen begav sig andra in till staden i väntan på hemresan.

Själv var det flyg direkt till Sverige som gällde och redan på måndag eftermiddag tog man mark på Landvetter igen.

Nu var det nya äventyr som snart skulle börja och framförallt nya utmaningar.

År 2004 närmade sig också snart och det började faktiskt "lukta lite VM", ett VM som i maj skulle komma att spelas i Schweiz.

Innan det stod dock en del annat på spel som bland annat taktisk och tuff fysträningshelg i december, trainingweekend i Februari i Belgien, och orten Spa, samt träningsdag i april med mera.

Nu började med andra ord VM känslorna smyga sig på och det var med ett stort leende man under måndagskvällen sjönk ner i soffan i Alingsås igen och tänkte på vad som komma skall.

Visst är det långt kvar till VM i Finland 2010, men många undrar fortfarande vilka länder som kommer spela där och hur kvalet dit går till.

Skall nedan förklara hur grupperna ser ut samt MITT TIPS om vilka som vinner de olika kvalgrupperna till VM 2010.

24 länder slåss om sex platser till VM 2010.

Direktkvalificerade länder
Finland, Sverige, Schweiz, Tjeckien, Lettland, Norge, Ryssland och Tyskland


Tyskland är direktkvalificerade till VM 2010 och slipper på så vis kvalspela.


Europas kvalificeringsgrupper, 1

Grupp A
Danmark, Polen, Storbritannien och Belgien

En intressant grupp där Belgien och Storbritannien kommer att få känna på "högtryck" på egen planhalva i matcherna mot Polen och Danmark.

Om det inte blir Danmark och Polen som tar sig vidare till slutspel från denna grupp så är det ungefär lika otroligt som att solen skulle slockna inom 24 timmar.

Tror dock att  Mikulskis (Storvreta IBK) Polen faktiskt överraskar och vinner gruppen före Danmark.


Grupp B
Österrike, Ungern, Frankrike och Serbien

Känns lite mer öppen än grupp A, och det är svårt att säga vilka som egentligen kommer att stå där som segrare när samtliga matcher i gruppen är spelade. Tror faktiskt att Österrike kommer att vinna gruppen, detta före Ungern, men att det också skall varnas för skrällar i denna grupp. Tror att både Frankrike och Serbien kan ställa till det för topplagen Ungern och Österrike.

Europas kvalificeringsgrupper 2

Grupp C
Italien, Holland, Slovakien, Georgien

Italien kommer att vinna gruppen, detta också helt överlägset. Nederländerna och Slovakien kommer att slåss om vilka som skall ta den andra platsen och gå till slutspelsrundan.  Tror faktiskt att, trots att jag arbetat som förbundskapten i Nederländerna och känner lite hjärta för detta land, Slovakien kommer att ta den andra platsen. Slovakien har växt i sitt sätt att spela innebandy de senaste åren och är på väg uppåt.


Grupp D
Estland, Slovenien, Spanien, Liechtenstein

Estland lär göra livet surt för de andra lagen i gruppen, och jag tror att Esterna fullständigt kommer att  krossa de andra tre nationerna. Slovenien och Spanien kommer att slåss om den andra slutspelsplatsen och jag tror att när det väl gäller kommer Spanien faktiskt ta den platsen. Slovenien har gått tillbaka lite under de senaste 2 åren och det känns som att landslaget inte heller kommer ta något större steg framåt under 2009-2010. Spanien jobbar bra med sin utveckling och börjar få ordning på mycket.

Sedan möts de bästa i grupperna enligt följande:

(i parentes som de skulle se ut om jag fick tippa)

1.a grupp A-2.a grupp B  ( POLEN - UNGERN)
1.a grupp B-2.a grupp A  ( ÖSTERRIKE  - DANMARK)

Polen och Danmark, alltså båda lagen från Grupp A tar sig vidare ytterligare ett steg.

1.a grupp C-2.a grupp D  (ITALIEN - SPANIEN)
1.a grupp D-2.a grupp C  ( ESTLAND - SLOVAKIEN)

Italien och Estland blir de 2 länder som tar sig vidare ytterligare ett steg.

Asien
Japan, Singapore, Australien, Korea, Malaysia och Indien

Vem som går vidare här avgörs i de Asiatiska och oceaniska mästerskapet  2010. Topp tre är det som gäller då.

Får de gul/gröna
Australien åter spela
innebandy i finrummet
2010? 

Jag är rätt säker på att det kommer att bli Japan, Singapore och Australien som blir de tre som tar sig vidare från detta mästerskap. Något annat vore också faktiskt en rejäl skräll.


Amerika
USA och Kanada


Blir det USA som spelar
VM 2010 i Finland?

Vinnaren i match mellan dessa 2 Nordamerikanska nationer spelar VM 2010.

USA var visserligen med i VM 2008 i Tjeckien och gjorde det bra. Landet har tagit några kliv framåt, men också fått understöd i detta i form av att spelare från bland annat Schweiz med amerikanska medborgarskap tackat ja till att spela för landslaget.

Om inte USA får med sina utländska spelare till kvalmatch mot Kanada så tror jag att det kan bli jämnare än vad många andra tror.

Blir till att se vilket land som får ihop bäst trupp innan kvalmatchen skall spelas!

2009-04-05
(Lördag har övergått i söndag , 02.39)

  

Det gick inte hela vägen .......

Västergötland är ute ur SM för denna gång. Killarna, P17, räckte inte till när det väl begav sig till kvartsfinalspel, detta mot Värmland IBF.

Det blev till slut 5-6 till Värmland efter det att Västergötlands motståndare tryckt in segermålet 6 minuter in i SD.

Innan kvartsfinalen besegrade Västergötland Hälsingland IBF med hela 14-4, efter en ändå spelmässigt relativt "avslagen" sista gruppspelsmatch.
Kändes som att de flesta faktiskt redan under matchen hade tankarna på kvartsfinalen senare under kvällen.

De som spelade sista perioden, 2 femmor, får ändå godkänt och fick igång fart och fläkt när det verkligen behövdes.

Bra i Västergötland i matchen mot Hälsingland IBF, och främst i tredje perioden,  var Sandared IBS spelaren, backen, Tobias Gabrielsson och IBK Alingsåsanfallaren Kevin Keijsner.

Hälsingland IBF - Västergötland IBF  4-14

Periodsiffror: 1-2 , 2-5 , 1-7

Skottstatistik: 15-36   (6-10 , 6-13 , 3-13)

1-1 Victor Ingemarsson assist Gustav Ihrman

1-2 Kasper Hedlund assist Victor Lennartsson

1-3 Samuel Rosén assist -   (4-5)

1-4 Calle Johnsen assist Kevin Keijsner

1-5 Victor Lennartsson assist Jimmie Pettersson

1-6 Gustav Ihrman assist -

1-7 Kevin Keijsner assist Kasper Hedlund  (5-4)

3-8 Victor Lennartsson assist Martin Ullström

3-9 Kevin Keijsner assist Victor Ingemarsson

3-10 Tobias Gabrielsson assist Rasmus Gabrielli

3-11Filip Johannesson assist Tobias Gabrielsson

4-12 Calle Johnsen assist Adam Lomstad

4-13 Kevin Keijsner assist Tobias Gabrielsson

4-14 Adam Lomstad assist -  (59.58 , OBS!!)

KVARTSFINAL , SM 2009

Västergötland IBF - Värmland IBF  5-6 SD

Periodsiffror: 1-2 , 2-2 , 2-1

Skottstatistik: 28-26  ( 8-7 , 11-10 , 6-7 , SD= 3-2)

1-2 Andreas Lindholm assist Gustav Ihrman

2-3 Kasper Hedlund assist Erik Olofsson

3-4 Kevin Keijsner assist Samuel Rosén   (5-4)

4-5 Victor Lennartsson assist Erik Olofsson

5-5 Erik Olofsson assist Jimmie Pettersson

5-6 (SD) 05.57

Efter kvartsfinalen var det många Västgötar som deppade ihop och fann inga ord alls utan bara stirrade ut i tomheten.

Efter en taktisk time out, förändringar i spelet, nya uppställningar och andra direktiv så kändes det som att Västergötland var med i matchen på allvar igen, detta efter underläge med 3-5 och endast  9 minuter kvar av matchen.

Med hjälp av dessa nya direktiv och att laget jobbade på ett helt annat sätt än innan så började man ta över matchen och hämtade upp funderläget från 3-5 till 5-5, detta inom loppet av bara 6 minuter. Här trodde Västergötland faktiskt även på seger då man var närmare den än sina motståndare, vilket gjorde attd et kändes väldigt snöpligt att det kom ett Värmlandsmål tillslut nästan 6 minuter in i SD.

Men sådan är sporten, och det är väl just detta som skall vara tjusningen med den också!

Västergötland får ta med sig att de faktiskt spelade bra stundtals och hade de mesta och de bästa chansera både i sista perioden och under SD. Men man skal också göra mål, vilket Värmland gjorde, så grattis Värmland IBf till segern och avancemanget i SM 2009!

SVENSSONS LEDARTANKAR

Mina egna tankar, som distriktskapten, under detta SM, är många, men just nu är det mycket tomhet blandat med en nypa besvikelse.
Lider egentligen inte så mycket själv utan mest med laget som man haft att göra med under nästan 8 månaders tid, och lärt känna på ett mycket bra sätt.

Spelarna har förlitat sig på varandra, skapat sig god laganda och haft det där lilla extra som krävts för att respektera beslut samt att lärt sig att vända underlägesmatcher till positivitet.

Mycket tar man med sig, speciellt från de 4 vinsterna i gruppspelet, och en stor visad underbar lagmoral från spelarna.

Tycker också att laget som helhet faktiskt presterat väl, även om man faktiskt åtminstone hade velat haft med sig ett brons hem till Alingsås igen.

MÄRKLIGT BESLUT AV TÄVLINGSGRUPPEN

Något som man aldrig har vart med om förr var ett beslut som togs av TÄVLINGSGRUPPEN UNDER SM.

Inför vår match i lilla ishallen så beslöts det att den match som spelade där innan vår match skulle avbrytas pga att isen som låg under alla mattor hade börjat släppa och skapat kondens under spelmattan. Detta gjorde att det blev blött och halt på underlaget och var på så vis farligt att spela match på.

Dammatchen som bröts mellan Örebro Län och Gotland IBF stod 1-0 en bit in i andra perioden när beslutet togs, och då dömde tävlingsgruppen märkligt nog det ledande laget till seger. Även om det var över en och en halv period kvar att spela.

I stället ville man få igång vår match, Västergötland mot Hälsingland, en helt oväsentlig match egentligen eftersom ingen hade mer än ära att spela för. Västergötland var edan klara gruppsegrare och Hälsingland kunde inte ta sig vidare ur gruppen.

Denna ära hade dock inte riktigt tävlingsgruppen koll på då man menade att vår match var betydelsefull för utgången i vår grupp.

Jag försökte förklara för några av de ansvariga att det måste vara bättre att spela klart dammatchen då vår grupp faktiskt var betydelselös för utgången i vår grupp, detta då vi och Dalarna båda var klara oavsett hur vår match mot Hälsingland IBF gick.

När jag berättade detta blev jag tillrättavisad att deras beslut gällde och att matchen visst hade betydelse för utgången.

Vi skickades i alla fall in i en annan hall samtidigt som de bröt dammatchen, bröt en annan match som skulle spelas i den nya spelhallen, detta bara för att de ansåg att vår match var så betydelsefull för hur utgången av den skulle sluta.

Efter ett tag skickade vi dit, till tävlingsgruppen, vår före detta överledare, vilken också förklarade för dem att det faktiskt var så som jag förklarat, att inbördes möten gäller och inget annat, och att vår match alltså inte alls hade någon betydelse. Detta oavsett hur den slutade, Västergötland och Dalarna var ändå redan klara för avancemang.

De märke väl efter ett tag sitt misstag, men blev så frustrerade att de inte gjorde mer utan gick ner i ett rum och låste in sig där och ville inte tala med någon.

BORDE INTE EN TÄVLINGSGRUPP VETA HUR EN GRUPP OCH DESS MATCHER SKALL RÄKNAS UT?

Det ska väl inte vara vi ledare och tränare som skall förklara detta för dem, eller vad säger ni?

DOMAROBSERVATÖR FRÅN MOTSTÅNDARNAS DISTRIKT

I kvartsfinal kom nästa märkliga händelse. En utav de ansvariga inne i lilla ishallen, vilken blivit lite irriterade på oss då vi förklarade för dem hur man skulle räkna ut en tabell, kommer in och skall vara observatör av vår match, kvartsfinalen, mot Värmland IBF.

Det värsta är väl bara att denne person stapplar in i Värmlandströja, för att observera vår match, står och applåderar när Västergötland får utvisningar och när Värmland gör mål, samt ber faktiskt till och med en ledare i västgötastaben att skärpa till sig och hålla käft, något som faktiskt uppfattas av flera personer som blir förundrade över detta beteende.

Att sedan samma person står och talar om för domarna i pausen att de måste hålla ett öga på de gula Västgötaspelarna och se hur de spelar känns inte heller helt rätt, detta då 2 föräldrar och en spelare i Västergötland hör detta då dem är på väg upp i trappan efter ett toalettbesök.

Skall det vara på det här sättet och så oprofessionellt?

DISTRIKTSLAGS SM ÄR ÖVER

Nu är i alla fall SM över för denna gång och vi tackar alla läsare som vart inne och besökt och följt oss.

Topp på hela 719 unika besökare, och 994 besökare under dagen idag, lördagen 4 april, känns hur kul som helst, och visar på att det finns ett stort intresse för vårt distriktslag i Västergötland. 

Härligt att ni är intresserade av hur det går för oss i distriktslagsverksamheten.

Tack och hej för denna gång .......................................

2009-04-03

F17 laget lyckades faktiskt att "knyta ihop säcken" i den sista gruppspelsmatchen i SM och besegra Halland IBF med 5-3.

Halland IBF - Västergötland IBF  5-3

Periodsifffor: 0-2 , 0-0 , 3-3

Skottstatistik:  16-20 (4-5 , 8-6 , 4-9)

0-1   Johanna Johansson assist -

0-2   Amanda Pesonen assist Cecilia Hallgren-Habib

Laget har, trots endast 3 hopspelade poäng i gruppen verkligen visat prov på ett bra innebandyspel under SM 2009 i Nyköping. På förhand visste man att det detta år skulle komma att bli tufft då favoriterna Stockholm IBF och Göteborg IBF lottads in i samma grupp som de gula.

Att laget sedan även fick Västernorrland IBF, som av tradition också spelar bra i SM, kändes som en otrolig otur.

Västergötland IBF hade förmodligen med spelet de visat kunnat ta sig vidare från någon annan utav grupperna, men eftersom vi inte har svar på detta skall vi heller inte sia vidare på det spåret mer.

Konstatera gör vi dock att tjejerna har spelat bra innebandy under sin vistelse i Nyköping och att resultaten och studsen och turen med stolpe och ribba är de faktorer som man inte riktigt haft med sig i alla lägen.

Förlust mot Stockholm IBF, 2-7, efter jättebra insats de två första perioderna samt en förlust mot Göteborg IBF 3-4, efter en bra match rakt igenom, där även Västergötlands målvakt Josefine Hofmeijer visar prov på bländande bra målvaktsspel.

Sedan en snöplig förlust med 2-3 mot Västernorrland IBF i tredje gruppspelsmatchen.

Mot Västernorrland så leder ändå Västergötland hela två gånger om i matchen, detta med 1-0 och 2-1, men kan alltså inte hålla de resultaten utan även här kommer förlusten att infinna sig, detta med 3-4. Västernorrlands 3-4 mål kommer också med endast 1 minut kvar av matchen.

Nu får man lägga årets turnering bakom sig och koncentrera sig på att komma igen 2010, även denna gång i Nyköping/Oxelösund.

Lagets Distriktslagskapten Andreas Nordh summerar turneringen på följande sätt:

-          Att vi hamnat i en svår grupp är en utav anledningarna till att vi inte tar oss vidare, men även att vi faktiskt inte kunnat träna ihop laget på ett bra sätt, beroende på kval till elitserien och kval till div 1 med mera, detta har gjort att vi tappat en del taktiska moment, vilka faktiskt har vart avgörande moment i spelet emot oss.

-          Insatsen mot Göteborg IBF tycker jag var strålande och där fungerar både försvarsspelet och positionsspelet riktigt bra. Även anfallsspelet var bra stundtals i denna match, avslutar Nordh.

P17: HÄLSINGLAND IBF OCH KVARTSFINAL VÄNTAR

Klockan 18.00 spelar Västergötland, P17, sin sista gruppspelsmatch, mot Hälsingland IBF, och sedan nästan direkt efter denna blir det kvartsfinalspel mot Värmland IBF.

Med tanke på att det är så tätt mellan matcherna gäller det verkligen att spelarna i matchen mot Hälsingland IBF får lite viloperioder och att det byts mycket i laget.

Spelarna Calle Johnsen, Borås Thunders IBF,  och Rasmus Gabrielli, IBK Alingsås, ger sin syn på kvällen och de matcher som följer:

-          Tror att framförallt kvartsfinalen blir väldigt tuff. De lag som tar sig vidare i turneringen är alla väldigt bra, säger Calle.

Rasmus i sin tur hoppas att laget skall kunna fokusera bra på båda matcherna och ändå ladda riktigt bra i sista gruppspelsmatchen, även om laget inför den matchen redan är klara gruppsegrare.

-          Ja, det är viktigt att fokusera mycket även i matchen mot Hälsingland IBF, viktigt att ha med sig en laddning och en bra inställning till varje match. Vi skall visa att vi är det bästa laget i gruppen och de andra laget som möter oss i kväll skall ha lite respekt för oss.

Båda tycker hittills att det vart ett riktigt roligt SM och trots att ingen av spelarna fick någon speltid under senaste matchen mot Västernorrland IBF så deppar de inte.

-          Vi är ett lag och det viktigaste är att de som spelar för dagen är de spelare som är uttagna för att vi skall kunna vinna matchen, säger Calle.

Båda spelarna fick värma upp, tillsammans med de andra reserverna hela tre gånger, vilket kan tyckas märkligt i mångas ögon.

-          Det handlar helt enkelt om att när det väl är dags att byta, om det blir ett byte, så skall man vara uppvärmd och klar och inte komma in halvkall, vilket ökar risken för skador. Bättre att värma upp lite extra vid flera tillfällen om tillfälle till inhopp kommer, berättar Rasmus.

Nu fokuserar de båda spelarna på kvällen, gruppspelsmatchen mot Hälsingland IBF samt kvartsfinalen mot Värmland IBF, och det är full fokus som gäller.

-          Ja, vi laddar med att ha vilat lite extra nu och sedan har vi fått i oss rätt mängd kost och vätska, det kommer bli en viktigt förberedande del under kvällens båda matcher, avslutar Rasmus.