amazingfloorball - Micael Svensson

The orange story of floorball PART IV


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS


Mer och mer började motivationen öka för var stund man plockade fram sin landslagspärm, och nu var känslan verkligen den att man faktiskt var Förbundskapten "på riktigt", ett ord vilket faktiskt klingade rätt bra.

En ny era i ens innebandykarriär hade startat på allvar, vilket kändes riktigt bra.

Planeringen hemma för att fortsätta att bygga upp något bra började nästan bli sjukligt stor ibland, då man på bussen, jobbet eller hemma tog chansen att skriva på alla tomma papper eller tidningsytor man fann med idéer för landslaget, allt från träningsupplägg och taktiska funderingar.
Lite överdriven kände man sig faktisk ibland, men man ville ju också uppnå resultat av god kvalité i framtiden.
Där nere i Nederländerna fanns ju också ett högt mål, och samtidigt väldigt höga förväntningar på mig som ledare, och dessa ville jag bevisa att jag kunde uppfylla.
Ville visa att de kraven som landet hade och förväntade sig skulle stämma in i framtiden.

Målsättningen var ju nu att försöka lyfta Holland från sin 19:e plats på Världsrankingen till åtminstone ett brons i B-polen, vilket skulle innebära en 13:e plats på rankingen, detta också inom loppet av endast 3,5 år.
En uppgift som borde vara möjlig med allt satsande och rätt upplägg samt taktisk utveckling.
Fast samtidigt visste jag att det skulle komma att krävas mycket, allt från tuffa och hårda träningar, nya taktiska modeller, rätt träningskunskap för spelarna samt en hel del annat nytänkande.
Något som både jag och spelarna var villiga att satsa på!


Mycket taktik och fysisk träning

Träningsweekend , vilken var i mars, förlagd i Leidschendam, var en viktig träning inför kommande turnering i Groningen, Gasunie Open 2003, en turnering vilken landslaget aldrig tidigare vart nära att ta någon medalj i.
Men nu skulle det äntligen bli av!
Målet stod klart för mig som ledare och spelarna visste vad det skulle komma att krävas av de själva för att äntligen visa landet att innebandylandslaget var att räkna med i framtiden, och att de faktiskt stod över klubblagen.

I Leidschendam så startade uppbyggnaden av spelarnas fysiska status, där tester och avläsningar av deras fysprofil genomfördes.
Beeptest, Koordinationstester, Löptester (kort distans i acc.faser), Cooper tester, Stepptest med pulsavläsning, intervallmoment med mera. 
Alla dessa fysiska moment stod på schemat under helgen i Leidschendam samt nya taktiska moment inom de defensiva och offensiva delarna.

Mycket blev det med andra ord för spelarna, och de flesta, eller rättare sagt alla var totalt färdiga i både kroppen och knoppen när de lämnade Leidschendam efter 2 dagars intensiv träning och teori.
Spelarna hade fått med sig mycket från helgen och det var nu som man verkligen skulle få komma att se vilka som verkligen på allvar ville vara med och kriga om en landslagsplats i framtiden.


Att helgen i mars skulle komma att bli en grundläggande del för landslaget var jag som tränare helt säker på då jag tyckt att laget mer eller mindre maxat sig under den trainingweekend som fortlöpt under denna månad.
Men nu var också resultatet viktigt att visa upp i april i Groningen, detta för att både bevisa för spelarna och mig samt innebandyförbundet i Nederländerna att allt arbete redan gett snabbt och gott resultat.

Gasunie Open 2003 skulle komma att bli den turnering där laget skulle få visa om man fortfarande var ett "blåbär" eller på frammarsch.


Arbetet med landslaget, på de taktiska bitarna, hur de skulle röra sig i defensiv zon i olika situationer samt dra nytta av detta vid spelomställningarna var de viktigaste momenten i början.
Jag jobbade också med att utveckla en hel del avslutningsmoment som de flesta spelarna skulle vara klara över hur de fungerar i offensiv zon under match samt under pressade situationer i spelet.
Men frågan var ju fortfarande, skulle det komma att fungera i Gasunie Open 2003?



Coach Svensson ger taktiska
direktiv till sina landslagsspelare i
det Nederländska herrlandslaget.


Klara roller och direktiv

Simo Vaatainen, min assisterande förbundskapten, och jag var nu klara över våra olika roller i landslaget och detta hade nu även spelarna fått klart för sig.
De skulle också spelarna komma att få uppleva på "allvar" under kommande månad i Groningen, Gasunie Open 2003.
Spelarna hade också själva börjat få klart för sig vilka sina respektive direktiv och roller var för tillfället, vilket ändå skulle komma att ändras en del i framtiden.

Till turnering hade vi valt att endast plocka ut 18 spelare och 2 målvakter, detta för att dessa spelare skulle få visa upp sig lite extra och få relativt mycket speltid under turneringen.
Under denna turnering var det också sagt att vi redan här skulle försöka finna några klara formationer eller backpar som fungerade extra bra tillsammans, detta för att kunna "trygga" utvecklingen lite genom att redan nu börja spela ihop vissa spelare med varandra.

Spelarna hade nu fått klart för sig vad som gällde och nu skulle de själva hem och ladda inför nästkommande månad, sista helgen i april.



Underbar känsla

Sista helgen i april satte jag mig åter på flygplanet till Nederländerna, mötte upp Johan Kruseman (en landslagsspelare vilken var bosatt i Amsterdam) på Shipol airport och åkte tillsammans med honom vidare med bil till norra delen av Nederländerna och orten Groningen.
Groningen, vilken i mitt tycke är en fantastisk stad, härlig idyll, underbara människor och fantastisk innerstad.
Ett ställe som jag ganska snabbt beslutade mig för att om jag någonsin skulle få för mig att flytta ner till Nederländerna så var det nog Groningen som var mest lockande.


Under de sena fredagstimmarna anlände vi till Hotel Martini Plaza, där jag skulle komma att bo under turneringen.
Jag checkade in på hotellet och sedan begav vi oss , jag och Johan,  till platsen på turneringsincheckningen där också vårt landslag skulle komma att samlas under kvällen.

Väl på plats i ALO sportcenter så hade flera landslagskillar redan anlänt, samt en hel del spelare från alla de andra lagen som skulle vara med.
Det blev rikligt med information, några kalla öl och mycket skratt under några timmar i ALO.


Johan, som skulle sova hos en vän önskade mig, efter att ha kört mig tillbaka till hotellet, god natt och begav sig iväg.
Själv klev jag in på hotellet, satte mig ner i en soffa i bardelen, tog några djupa andetag, slappnade av och beställde sedan in en kall Nederländsk öl.
Vilken njutning jag kände, så underbart att vara på plats i Nederländerna igen.


Morgondagen började med att Simo (min assisterande tränare) bankade på min dörr klockan 07.45.
Jag hade som tur var redan kommit upp ur sängen, duschat och förberett mig lite inför Gasunie Open.
Tillsammans vandrade vi ner till en underbar uppdukad frukost, tog rejält lång tid på oss, och begav oss sedan till Martini Plaza Center för att möta upp laget inför turneringsstarten.

Nere vid Martini Plaza, en mäktig byggnad, vilken annars används som konserthall, hade nu organisationen byggt upp hela 2 stora innebandyplaner och 4 små, detta då turneringen både innehöll dam och herrlag på "storplansspel" samt mixade lag i "småmålsspel".
Allt sköttes av ett gedigert arbetande huvudsekretariat.
Landslaget skulle självklart komma att delta i spel på fullmåttsplan.


Vi samlade laget, jag och Simo, i ett omklädningsrum, berättade om helgens taktik, helgens planer och hur allt skulle fungera.
Spelarna "var med på noterna" till 100 procent och nu skulle vi verkligen bevisa vilken klass vi höll.
Nu gällde det, och "upp till bevis" var turneringens så kallade måtto!


Finalspel i Gasunie Open 2003

Gruppspelet började mycket bra och efter att halva dagen, och halva gruppen var spelad, stod vi fortfarande som obesegrade, något som spelare runt om hade börjat förstå, och publiken runt våra matcher bara ökade och ökade hela tiden.
Detta gladde oss mycket och jag kände mig stolt som förbundskapten i detta skede!

Matcherna fortsatte sedan att gå bra och resultaten bara ökade målmässigt också hela tiden.
När dagen var över så stod det klart att vi var obesegrade i gruppen och vidare för slutspelet.


Dagen efter startade gruppspel nummer två, slutspelsgruppen som den kallades. Vi startade med att slå ett Tyskt lag med 6-3 innan vi stötte på Red Devils från Schweiz, och här kom vi att få uppleva vår tuffaste match hittills i turneringen.
Matchen var tät och tuff, men samtidigt så fick vi också bevis för att vi kunde spela en taktisk bra defensiv innebandy, vilket laget också nu förstod till 100 procent.
Efter att två tuffa perioder, 2x20 minuter, var spelade stod resultatet 3-2 på matchtattavlan, till landslagets favör, och äntligen skulle de få bli en final för landslaget i Gasunie Open.

Vilken härlig känsla det var, killarna var både stolta och nöjda med sin prestation, och jag likaså.


Ett steg i rätt riktning

I finalen stod Team Unihoc som motståndare, ett lag bestående av spelare som var sponsrade av Unihoc eller jobbade på dess företag. Bland annat så fanns spelare som Peter Runnestig och Alexander Nede med i truppen, två spelare av hög innebandyklass i Sverige.
Vi visste att det skulle komma att bli tufft, men hade samtidigt förberett oss på att en seger inte var helt omöjlig.

Matchen inramades av en fantastisk publik, med ca 250-300 personer på läktaren, line-up, lagpresentationer med mera, vilket gjorde att trycket i den så kallade a-hallen var på topp.
Att vi i landslaget också spelade en riktigt bra innebandy och hängde med Team Unihoc ända fram till 3-3 gjorde att både publik och spelare nästan var i en så kallad extas.
Detta var fruktansvärt rolig och inspirerande för sporten i landet och för ett landslag som tidigare vart så nederlagstippade i alla sammanhang.


Tyvärr så förlorades matchen i slutskedet, detta med 3-5, och visst fanns det en del sura miner,  men dessa varade inte speciellt länge, detta då spelarna en efter en efter matchen fick beröm av spelarna i Team Unihoc, vilka sa att de hade fått slita rejält för sin seger.
Detta gjorde att spelarna i det Nederländska landslaget själva ganska snabbt började förstå vad de presterat under denna turneringshelg.
Då förbyttes många sura miner mot stora glada leenden på läpparna i stället.


Gasunie Open 2003, det var det stora steget i rätt riktning för ett landslag som i många munnar tidigare var "blåbärslirarna".
Nu hade laget i stället fått äran att kallas "de orange", och landslaget hade äntligen fått den stämpel utåt som förbundet i landet velat uppnå under många år.


Nu kunde väl allt bara bli ännu bättre, eller?