amazingfloorball - Micael Svensson

The orange story of floorball, Part X


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS


VM i Schweiz var över och sommaren hade börjat att titta fram i Sverige, en varm och skön sådan också.

Att som förbundskapten få luta sig tillbaka, se tillbaka på ett bra VM med ett över förväntan godkänt resultat kändes hur bra som helst. Det var verkligen med mersmak som jag skulle komma att ta ett "sommarlov" från landslagsinnebandyn, i alla fall ett kort sådant.

I augusti skulle allt dra igång igen, detta mot nya mål och nya utvecklingsdelar, och detta med VM i Sverige 2008 som slutpunkt.

Träningsläger i Albert Hall

I augusti började då åter igen den långa vandringen mot ett VM, denna gång Sverige 2008.

Andra veckan i augusti satt jag på flygplatsen ytterligare en gång, denna gång med Groningen som mål, fast flygrutten mellan Göteborg och Amsterdam var den samma, en tur som jag kände att jag var väldigt van vid i detta skede.

Många som jobbade på KLM började också känna igen mig, och det var kul att få frågor, varma välkomnanden samt glada leenden och hälsningar som Welcome Mr Svensson, detta gjorde att man kände sig mer betydelsefull än man förmodligen var för resebolaget.

Men det är alltid kul att känna att man är uppskattad och bra mottagen, det stärker vilken människa som helst där ute.

Träningshelgen i Groningen skulle komma att bli första steget i att åter läsa av en del spelare vart de befann sig fysmässigt, samt vilken status de hade.

Några nya testspelare för landslagstruppen skulle också komma att få visa upp sig.

Helgen i Groningen gav mycket men det var ändå den nästföljande landslagssamlingen som skulle komma att bli det så kallade "nya steget" i en ny period för landslaget, en samling som skulle komma att utspela sig i Sverige, och i den lilla idylliska orten Långared, strax utanför Alingsås.

Första helgen i september samlades 24 nyfikna innebandyspelare i Albert Hall i Långared, detta för att ta del av massor av utvecklande innebandymoment.

Här skulle det bli träningar, träningsmatcher, föreläsningar samt också elitmatch i hallen, där Pixbo Wallenstam IBK skulle komma på besök.

Föregående sommar, 2003, hade det första steget med en så kallad landslagssamling tagits och genomförts i Långared, men inte alls kanske med samma status som denna träningslägersamling nummer två.

År ett hade det mest handlat om att lära sig hur allt fungerade och hur egentligen innebandy i Sverige bedrevs. Nu handlade det mer om att jobba sig in i det Nederländska landslaget för att lära sig hur det fungerade just där.

Att Långared och Albert Hall var platsen för detta gjorde heller inte saken sämre, en fantastisk hall, i en fantastisk idyll och med fantastiska möjligheter.

Det kunde faktiskt inte bli mycket bättre, här fanns verkligen allt!

Innebandyns fader föreläste

Innebandyns fader, Carl-Åke "Calle" Ahlqvist, var en av de personer som kom att göra ett så kallat "gästspel" i Albert Hall, detta som föreläsare i Innebandyns födelse och framgång. En föreläsning som var mer än givande för de Nederländska spelare, vilken denna sommar fanns på plats i hallen i Långared.

"Calle" gav verkligen sin story ett helt "nytt ansikte" och de spelare som nu också fick reda på hur det egentligen hade börjat, och hur innebandyn föddes, kom till och startade på allvar, reste faktiskt tillbaka till Nederländerna med nyttig innebandykunskap som de aldrig tidigare hade haft en aning om.

"Calle" är och kommer förmodligen alltid förbli en mycket omtyckt innebandyperson i Nederländerna, och där nere är han nu mera en "ikon" inom sporten.

Carl-Åke Ahlqvist är och förblir innebandyns fader och var verkligen den "innebandyprofil" som tog sporten till "oanade höjder" under sin tid som innebandyutvecklare. Han har givit sporten en fantastisk chans att växa, och utan han hade vi definitivt aldrig varit där vi är idag.

Förutom herr Ahlqvist framträdande i hallen fick spelarna som var på plats ta del av en träningsmatchen mellan Pixbo Wallenstam IBK och IBF Älvstranden Pirates, och det var kul att se reaktionen från de spelare vilka aldrig tidigare sett en innebandymatch mellan två seriespelande lag på elitnivå. Dessa spelare häpnade verkligen ganska friskt över vilken intensitet och vilket tryck det var.

Att de deltagande spelarna på lägret även efter matchen fick möjlighet att ställa frågor, tala med spelare och ledare samt fotograferas tillsammans med dem var förmodligen ett minne för livet.

Båda elitlagen, Pixbo Wallenstam IBK och IBF Älvstranden, visade professionalitet och vänskap då de verkligen tog hand om de Nederländska spelare, som var mer än lovligt nyfikna på svensk innebandy, på absolut bästa sätt.

Detta gladde mig mycket som förbundskapten och träningsutvecklings ansvarig för detta läger i Sverige!

Utöver dessa "stora innebandymoment" så fick även de deltagande spelare som fanns med denna sommar i Långared genomföra fystester, träna aerobic, köra ett spinningpass, spela träningsmatch mot 0302 Innebandy från Lerum samt att de också blev en stadsutflykt i Alingsås med bland annat en inbjudna till McDonalds, där spelarna blev bjudna på var sin meny, glass och kaffe. En kanske inte alltför bra "idrottslunch", men nog så väl uppskattad och omtyckt!

            
Träningsgruppen i                Spinning i Albert Hall
Långared 2004

      
 Aerobic med Madeleine       McDonalds i Alingsås

Lugn höst för landslaget

Efter träning och utvecklingslägret i Sverige följde en ganska lugn höst, mest bestående av enkla endagarsträningar i Nederländerna där små taktiska moment finslipades.

Dessa träningar förlades i olika städer, främst beroende på att lite ny "nyfikenhet" skulle uppstå kring den inte alltför så stora sporten i landet.

Visst så hade antal licensierade spelare ökat mycket under första 1,5 året, och framförallt under hösten efter det fina VM resultatet, men fortfarande så visste många inte alls vad innebandy vad för något, även om vi hela tiden försökte få sporten att växa, och jobba mycket med "uppmärksamhet och spridning".

Många i Nederländerna, de innebandyintresserade,  följde ändå en del media där framförallt den svenska, vilken sågat Nederländsk innebandy innan VM i Schweiz, direkt efter VM i stället skrev saker som att det var Nederländerna som var det enda landslaget i B-poolen som man kunde utläsa en klar taktisk struktur runt, och att landet utvecklats mycket i jämförelse med föregående VM 2002 i Finland.

Att både jag som förbundskapten samt spelarna i landslaget och den Nederländska förbundsledningen kunde ta del av dessa texter kändes bra, då visste vi också att media följde oss lite mer nu, och att de också sett landets goda utvecklingskurva.

Vad vi nu skulle bevisa för alla var att Nederländerna skulle kunna ta ytterligare ett kliv och aspirera på en medalj, i B-poolen, kommande VM och att alla skulle få se att vad som hade hänt under VM i Schweiz inte var någon engångsföreteelse eller slump.

Nu ställdes det helt plötsligt större krav och mer förväntningar på det Nederländska landslaget, men detta var absolut inget som jag kände press över, det var i stället något som triggade både mig och hela landslagsledningen.

Nästa stora steg skulle komma att bli en Nations Cup i Österrike, Salzburg, under Februari månad 2005. Där skulle Nederländerna få känna på ett verkligt innebandymotstånd av världsklass, detta i form av Tjeckien, något som alla stort såg fram emot.
Många väntade på landslagsnomineringarna till denna Nations Cup, detta då Nederländerna för en gång skull nu skulle få befinna sig i "innebandyns finrum".

Att få möta Tjeckiens landslag var just ett "finrum" för spelare av den kaliber som Nederländerna var, och både spelare och landslagsledning längtade mycket efter Österrike och Nations Cup.


Jag själv fortsatte bara att njuta av allt som hände runt "mitt landslag" , hela tiden,  och jag började verkligen känna att jag faktiskt hade tillfört detta landslag mycket, och samtidigt utvecklat innebandyn i landet på ett bra sätt.
Det var skönt att känna en sådan känsla!