amazingfloorball - Micael Svensson

The orange story of floorball Part I

FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS



När man ser tillbaka på sin innebandykarriär så är det ett speciellt minne, en tidsperiod, som man minns allra bäst, hittills kanske man skall säga. Perioden jag talar om är mellan november 2002 till juni 2006, och min tid som förbundskapten och innebandyutvecklare i Nederländerna.
Jag jobbade med andra ord inte bara som förbundskapten under dessa år utan försökte även vara med och ge ungdomsinnebandyn och ledarutvecklingen ett lyft, vilket var svårt men roligt.

Minnena är otroligt många och så fruktansvärt goda och bra, ingenting som jag på något vis har velat ha ogjort, ändrat på eller ångrar.
Allt är ett fantastiskt minne, och kommer så förbli, livet ut.


Man skall dock veta att tiden som förbundskapten för det Nederländska herrlandslaget var ingen dans på rosor i början direkt, eller kanske man skulle säga dans på tulpaner, med tanke på vilket land jag befann mig i.



Nederländska innebandysupportrar följer sitt landslag och sina
innebandyspelare världen över, och syns och hörs alltid på läktarna!



En ny utmaning

En regning Novemberdag 2002 så glider jag fram i bilen, en Renault Laguna, på den brokiga och krokiga Härskogsvägen, på väg mot Landvetter.
Biljetterna för min resa till Nederländerna var beställda på mitt namn och de skulle hämtas ut på flygplatsen, den Holländska staden Amsterdam var sedan målet.
Lite nervositet fanns det i kroppen, det var ju ändå en träff och en intervju om ett landslagsuppdrag som skulle inträffa i Nederländerna, en förbundskaptensroll där den tunga biten skulle vara att få en "blåbärsnation" att växa till något bättre under bara 1,5 år.

En utmaning, en utveckling och en "morot", var det som hade kommit till mig, något som kanske gjorde att man åter skulle få tillbaka det där riktigt stora innebandyintresset igen, ett intresse som alltid funnits där men som dock behövde utvecklas till något mer och större för att glädjen åter skulle infinna sig, detta efter några år av längtan efter en ny utmaning.


På Landvetter var det, som vanligt, rätt mycket folk i rörelse. Även om klockan visade på kvällstid 18.00 så vinglade en del köer långa. Dessa var främst de köer där personer stod i för att checka in till ett varmare land.
Själv blev det KLMs kö, en lagom och relativt avslappnad sådan.

Där stod jag tillsammans med lite "business people" samt ett gäng glada äldre fotbollsintresserade män från Göteborg, något överförfriskade vissa av dem. Detta gäng var precis som jag på väg till Amsterdam, fast dessa för att besöka en betydligt större sport i landet, fotboll och matchen mellan Ajax och PSV Eindhoven, vilken skulle spelas under lördagen.
I detta skede så gick det upp ett ljus för mig att jag alltid pratat om att åka på fotbollsresa, men att det aldrig blivit av, sorgligt men sant.
Där passade klyschan, mycket snack och liten verkstad, verkligen in.

Kanske, om det nu blev något av med Förbundskaptenjobbet i Nederländerna, så kanske man skulle ta tillfället i akt att se lite fotboll också. Zlatan Ibrahimovic fanns ju i Ajax så visst kunde de vara kul, men nu var det ju annat som gällde, innebandy, eller unihockey som man kallar sporten i Nederländerna.
En sport som knappt inte ens i detta skede en enda person på gatan i någon stad i Nederländerna hade kunnat förklara vad det var för något.


Ett vänskapligt möte

Incheckningen var klar och jag vandrade så småningom också igenom passkontrollen. Där lämnades allt av metall i en låda, ja precis som om man gjorde på ungdomens dagar då man var på väg till en sommarresa.
Konstig känsla det är egentligen, man lägger ifrån sig allt och ändå när man går igenom kontrollen så tänker man, vad gör jag om det piper, och den tanken har förmodligen slagit fler än mig vid det tillfället.

Pep gjorde det inte och det var bara att samla ihop sina saker igen och traska vidare till gate nummer 17.
Incheckning till planet skede ganska omgående och jag gick in och intog min plats, långt bak, plats 24, i närheten av några av de mest överförfriskande fotbollsresenärerna, tyvärr.

Som vanlig var det de vanliga procedurerna innan planet lyfte, instruktioner i mikrofonen om att mobiltelefonerna måste vara avstängda samt att stolsryggarna skulle vara uppfällda. Sedan inte att förglömma klassikern "safety on board".

Efter detta lyfte planet, lite skakigt, men ingen fara. Väl uppe på "rätt höjd" så började flygvärdinnorna servera smörgåsar och dricka , detta medan fotbollsresenärerna blev mer och mer högljudda. Tanken som slog mig var att, undra hur deras dag blir imorgon.

Efter detta lutade jag mig tillbaka och fick en kort och bra vilopaus.

Dryga en och en halv timma senare står man vid rullbandet på Shipol airport i Nederländerna, väskan slängs upp på axeln och jag vandrar ut genom portarna.
Jag möts av Mr Henk Schuster, vilken man kan benämna som innebandyns fader i Nederländerna, en entusiastisk, trevlig och mycket positiv äldre man.
Han skall åka med mig till det möte som skall hållas mellan mig, förbundet och en annan organisation kallad Stiching unihockey.
I Nederländerna så var det nämligen så att förbundet inte hade några pengar utan pengar kom från en organisation vilka hade stora sponsorbidrag från det största gasföretaget i hela landet, Gasunie.
Som tur var samarbetade dock dessa två grupper, och på så vis understödde man varandra med utveckling och ekonomi.

Efter en lång, mycket lång, bilfärd till en stad jag fortfarande inte kommer ihåg namnet på, och ett vänskapligt och bra samtal under resans gång, möttes jag av innebandyförbundets ordförande och en person från den andra organisationen.
Senare anslöt också en finsk kille, bosatt i Haag, Simo Vaatainen, vilken också var en av de ledare som förbundet ville lyssna av.

Mycket prat, flera koppar te och några kakor, massor av vänskapliga dialoger och mycket information, blev kvällens facit.
Lite imponerad blev jag av förbundets sätt att lyfta fram, berätta om, samt visa hur deras satsning skulle vara på mig och Simo som ledare för landets landslag, om det blev vi som skulle få chansen att jobba med dem.
Detta kändes extra bra då man fick svart på vitt direkt om att man var intressant redan från första början.

Dock togs inget beslut utan jag ville se laget "in action" först, vilket jag och Simo skulle få göra under lördagen, samt att förbundet hade ytterligare några namn och personer de ville lyssna av.



Micael Svensson och Simo Vataainen i taktisk samtal
under VM 2004, Schweiz.


Landslaget gav mig dåligt intryck

Vaknar, tidigt på hotellet, vandrar ner till frukosten och möter där Mr Schuster. Vi samspråkar lite mellan smörgåstuggandet och sedan bär det av till orten Leidschendam.

I Leidschendam möter vi upp Simo, och sedan sätter vi oss ned för att se matchen mellan det Nederländska landslaget och klubblaget HSK Den Haag.
Ett landslag med bara inhemska Nederländska spelare och ett klubblag med nästan bara svenskar och finländare.

Matchen blåses igång och väl inne i den första perioden är det bara två saker jag sitter och tänker på, hur dåliga spelarna egentligen är taktiskt sett och rent ut sagt fan vilka usla domare.

Att försöka skapa något bra landslagsmässigt med detta manskap kom att kännas som ett "Mission Impossible".
Här fattades det mycket, mycket av allt!

I och för sig fick jag veta på förhand att de så kallade Schweiz-Holländarna och Svensk-Holländarna inte skulle vara med uner denna match, och dessa var en viktig del av laget, otroligt viktig kom jag senare att märka under mina år i landslaget.

Matchen, med en beskrivning som en riktigt skitmatch där kass innebandy stod på schemat, gav mig inte mycket.
Eller mycket i den bemärkelsen att skall man ta över som förbundskapten för detta landslag så blir det mycket att jobba med, en riktigt stor utmaning med andra ord.

Efter matchen, lite samtal med Simo och förbundsfolk, så blev jag skjutsad till ett hotell Haag, där skulle jag spendera lördagskvällen och söndagen innan jag for hem igen.
Hotellet låg underbart vackert och det blev en härlig kvällspromenad längst den Nederländska kusten i Haag, samtidigt som funderingarna och tankarna på om detta var något jag ville genomföra hela tiden for genom huvudet.
Matchmässigt, och taktiskt sett, hade man ju inte direkt fått något bra intryck av laget.


Efter ett samtal togs beslutet

Söndagen spenderade jag mestadels på flygplatsen, Shipol airport, detta då jag var lite för nervös för att gå vilse, och prickade på så vis in så jag kom dit hela 4 timmar (!!) innan avresan hem igen.

Eftersom incheckningen, som endast tog mig 15 minuter, så fanns det en del tid över, vilket gjorde att jag tog en bit mat och sedan shoppade en Ajaxtröja till min son, samt en mjukispingvin med godis i.
En pingvin som Sebastian med glada ögon ganska snabbt fick syn på då jag passerade ut genom portarna på Landvetter, efter att åter ha landat på svensk mark några timmar senare.


Under de första dagarna av veckan så var det mycket funderingar kring hur jag skulle göra med landslagsuppdraget.
Jag lade fram det positiva och det negativa, och kom faktiskt fram till att det inte var aktuellt att hoppa på detta uppdrag, om jag fick en förfrågan.
Så när telefonen ringde från Nederländerna under onsdagen, samma vecka, hade jag bestämt mig, detta var inget för mig!

Samtalet som kom var från Simo Vaatainen, han berättade att även han funderat mycket på uppdraget, men ville nu veta hur jag tänkte och kände.
Vi hade ett mycket givande samtal där Simo berättade att han talat med Schweiz-Holländarna och fått positiva nyheter från dessa. De var villiga att satsa vidare med Nederländska landslaget om det blev ny organisation runt laget.
Jag själv lovade Simo att kontakta de så kallade Svensk-Holländarna, i Olofström, och kolla hur de tänkte, och sedan höra av mig om någon dag igen, vilket jag också gjorde.

Nu hade vi fått positiva besked av både de viktiga Schweiz-Holländarna samt Svensk-Holländarna vilket gjorde att mina tankar hade börjat ändra på sig igen, kanske detta ändå var något för mig.

Detta gjorde att när väl samtalet från Nederländerna kom, och frågan ställdes, av en Mr Eric Peeters så togs mitt beslut, jag skulle verkligen ge detta en chans, en chans att få vara med och bygga upp något bra, vilket på sikt skulle kunna bli en bra innebandyutveckling, både resultatmässigt och utvecklingsmässigt för det Nederländska landslaget.

Nu började planeringen och jag skulle försöka att göra ett "riktigt landslag" av en "blåbärsnation".

Arbetet hade börjat!