amazingfloorball - Micael Svensson

The orange story of floorball PART V


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS

UNGERN, NÄSTA STORA UTMANING

Efter Gasunie Open så fortsatte vi i landslaget att bygga på små detaljer i spelet hela tiden, främst då det defensiva taktiska försvarsspelet.

Jag visste ju som förbundskapten att det faktiskt var ett starkt defensivt spel som skulle kunna göra att vi klättrade uppåt på rankingen i första skedet.

Offensiva delen tog vi lite då och då , men bara med enkla moment, vilket ändå skulle leda oss framåt i utveckling även på detta plan så småningom.

Under hösten 2003, November, var det dags för Nations Cup i Ungern, och en plats som hette Epitök.

Flygresan dit, vilken jag gjorde tillsammans med våra Svensk-holländare Terry Samwell och Norry Samwell var lite seg.

Tyvärr hade det krånglat till sig med våra biljetter så vi fick flyga via Helsingfors för att ta oss vidare till Budapest, och det kanske inte var den roligaste upplevelsen, men man visste ju vad man hade framför sig så det var bara att bita ihop.

Så småningom landade vi ändå i Budapest, och blev mycket väl mottagna på flygplatsen.

Vi tog oss ut till Epitök sportcenter där vi även skulle komma att bo, fick våra rum och tog en vilostund.

Att fått besöka den vackra staden Budapest, detta under Nations Cup
November 2003, var en underbar upplevelse.

Efter ett tag började våran landslagstrupp, vilka var uttagna till denna Nations Cup, att dyka upp och vi tog en samling tillsammans med alla i en samlingslokal på vandrarhemmet.

Här gick vi igenom att det skulle komma att bli tufft att ta sig vidare från vår grupp, bestående av, förutom Nederländerna, Österrike och Spanien. Österrike, ett land som Nederländerna haft det jobbigt mot under åren och ett Spanien som börjat bygga för något nytt och bra.

Laget satte dock upp en målsättning att det var 100 procent som gällde varje match och att vi faktiskt skulle försöka vinna gruppen, även om vi på förhand var stort nederlagstippade.

Efter informationsmötet fick spelarna en bit mat och sedan var det åter dags för en mindre vila innan träning i matchhallen stundade under kvällen.

En riktig skithall

  

När vi klev in i hallen, kände på golvet och titta oss omkring kunde vi i alla fall konstatera en sak, vilken skithall vi hade hamnat i!

En hall som inte ens står för ordet sliten hall eftersom en bättre förklaring nog hade varit totalt "genomkass". Parkettgolvet var dålig, ojämt och allmänt slitet och omklädningsrummen såg ut som fångceller från andra världskriget, om jag skall ta i lite i min beskrivning av dessa vill säga.

Träningspasset gick ändå bra, laget nötte en del PP (5-4) samt jobbade med att sätta de defensiva momenten ytterligare en gång.

Efter träningspasset möttes vi av en av de stora inom innebandyutvecklingen i Sverige och Europa, Mr Andras Czitrom, vilken nu mera också understödde sitt modersland Ungern och dess innebandylandslag. Andras vilken var den första presidenten i IFF, International Floorball Federation, visade sig vara en mycket trevlig man och han bemötte oss i Nederländska landslaget på ett professionellt och härligt vänskapligt vis. Vi kände oss på så vis mycket varmt välkomna till Nations Cup i Ungern och redan då hade tankarna på den dåliga hallen försvunnit.

Sjöng med i nationalsången

  

Lördagen var kommen, och vid frukosten, en ganska speciell sådan, så var det faktiskt en del trötta landslagsansikten man såg. Några spelare hade inte kommit i säng i tid eftersom de vart alldeles för "uppjagade" med att sitta och tjöta med varandra om senaste tillställningarna samt att de också inte hade träffat varandra på ett tag. Detta gjorde att det blev massor av skratt och långa samtal, vilket man faktiskt hade stor förståelse för.

Efter frukosten var det dags för taktiskt samling där jag och min assisterande tränare Simo Vaatainen gick igenom de sista momenten inför match.

Jag talade om bolltransport, positionstagningar, rörelsemomenten, medan Simo tryckte på saker som defensiva markeringsspelet och tuffheten.

Vad vi hoppades på var att några av dessa bitar skulle kunna göra så vi kunde vinna, eller i alla fall spela jämt mot ett starkt Österrike.

Några timmar senare stod vi uppställda inför nationalsång i hallen och redan nu kändes det lite extra i hjärtat när den Nederländska nationalsången spelades, detta då jag lärt mig texten och visste nu mera vad den handlade om.

Att lära mig landets nationalsång var något jag satte upp ganska snabbt som ett mål, detta för att känna att jag själv skapade mig en respekt gentemot landet jag jobba som förbundskapten i.

Så att kunna "ta lite ton" i landets hymn och äntligen få sjunga med kändes riktigt bra, det gjorde mig ännu mer laddad inför uppgiften i att leda detta landslag.

Vidare till slutspelet

  

I matchen mot Österrike så öppnade motståndet bra, och det var faktiskt nästan bara ett lag på banan de första 10 minuterarna. Österrike visade upp varför man spelat i den så kallade a-gruppen under senaste VM och hade betydligt mycket mer fart och fläkt än de Nederländerna hade.

Två av Österrikes bästa spelare Andreas Prohazchka och Joel Bale var också orosmoment hela tiden för de "orange spelarna".

Efter en period så började dock Nederländerna vakna till liv, laget ändrade taktik , lyckades plocka bort lite av den Österrikiska anstormningen och skapa egna chanser.

Att man fick Österrike att svettas lite och bli nervösa inför uppgiften i att "bara slå tillbaka" Nederländerna var skönt att se.

Mikael Åkerlund, den Österrikiska förbundskaptenen, jobbade för fullt i sitt bås med att få spelarna att prestera mer, och det var skönt att se att det faktiskt blev lite darr i lägret utav att möta Nederländerna. Något som förmodligen inte Österrike hade trott från början.

När matchen var slut och signalklockan i hallen ljög, en ganska skrännig sådan, så var det ändå Österrike som stod där som segrare med 6-3.

Nederländerna hade spelat bra, visat prov på ett moget och tänkande innebandyspel och det var också kul att få mycket beröm utav det Österrikiska lägret, detta höjde både vår ledarstab och spelartrupp ännu mer inför uppgiften och matchen mot Spanien senare under kvällen.

Nederländernas assisterande förbundskapten, Simo Vaatainen, går
igenom taktiska moment med landslagstruppen.

Några timmars vila, mat och ytterligare ett taktiskt möte senare var det åter dags för match, den mot Spanien.

Killarna i Nederländerna var ruskigt taggade och det kändes att den föregående matchen mot Österrike gett mersmak.

Nederländerna styrde matchen mot Spanien från början till slut, och även om det rasade in lite mål bakåt i slutet av matchen så var det ändå en skön och god seger, en seger som skrevs till 8-5.

Spelarna i det Nederländska lägret var riktigt glada efter matchen och visste nu att det skulle komma att spelas semifinal dagen efter, detta mot tufft spelande Ungern, ett landslag som Nederländerna fortfarande aldrig vart i närheten av att ta poäng emot tidigare.

FINAL ett faktum

  

Under de sena kvällstimmarna i Epitök sport center så blev det till att kolla över lagets skador,  några spelare fick massage och några andra jobbade med tankar och spelmoment inför morgondagen.

Själv så satt jag ner med den så kallade power-play formationen och diskuterade lite om morgondagens positioner och rörelsedelar.

När natten började smyga sig på, och laget gått igenom alla moment inför morgondagen, tillsammans, så kröp jag ner i sängen och somnade. En tuff dag väntade imorgon.

Nervositeten smög sig på klockan 09.45 då vi stod uppställda inför inmarsch i sporthallen, och det var dags för semifinal mot hemmanationen Ungern.

Jag visste att det var nu eller aldrig vi skulle bevisa Ungern att vi tagit massor av stora steg framåt i vår utveckling, och inte längre var någon underdog i dessa sammanhang, och det fick verkligen hemmanationen bevittna.

Nederländerna och Ungern spelade jämt under den första perioden, och det var definitivt ett helt annat motstånd som Ungern nu fick känna på, detta i jämförelse med vad det hade vart i Belgien i februari.

Under andra perioden växlade till och med Nederländerna upp sig ett hack, låste inbågningsytorna och tätade i slottet, vilket blev ett lyckat vapen i jakt mot seger.

Ungern hade riktigt svårt att komma till under perioden och Nederländerna tog över mer och mer.

I sista perioden så började de Nederländska spelet att även fungera riktigt bra offensivt och man radade upp chans på chans.

Ungern fick vid flera tillfällen slå ifrån sig bollarna i ren desperation, och det var i detta skede som Nederländerna också avgjorde och punkterade matchen.

Segern skrevs till 7-5, och ett final var nu ett faktum, och vilken härlig känsla det insmög sig i laget!

Nu var man verkligen tagna på allvar och Ungern fick bevis på att Nederländerna var ett land som man inte längre bara hade att gå ut och "spela byxorna av".

Den trevliga Ungerska ledaren Andras Czitrom berömde också de "orange laget" efter matchen och han gav spelarna och ledarna fina ord på vägen.

Finalförlust och tom restaurang

  

I finalen stod åter Österrike igen på schemat och nu visste jag som förbundskapten att vi i landslaget bara hade att gå ut och köra. Vi hade inget att förlora och allt att vinna!

Vi visste att ingen skulle tro på oss i finalen och heller inte att ingen räknat med att vi skulle kunna komma att vinna den.

Klockan 14.30 var i alla fall matchen igång och det märktes faktiskt på banan att just Österrike skaffat sig lite respekt för sina motståndare. Nederländerna skrämde rejält de tidigare så svårspelade och svårslagna Alplandet och det var en jämn tillställning som utspelade sig i hallen.

Ingen i hallen, förutom det Nederländska landslaget, hade nog förväntat sig denna tuffa och täta finalmatch.

Till slut så stod ändå Österrike som segrare, igen, detta med 5-3. Men faktiskt efter de att laget verkligen fått svettats rejält i finalen mot Nederländerna.

Återigen berömde den Österrikiska coachen Mikael Åkerlund sina motståndare efter matchen, och samtidigt så var Nederländerna, trots förlusten, inte allt för nedstämda.

Under prisutdelningen så prisades även den Nederländska forwarden Terry Samwell eftersom han vunnit turneringens poängliga samt att han även fick äran att ta emot ett all-star team pris.

Den Nederländska landslagsstjärnan Terry Samwell, vilken vann
poängligan i Nations Cup 2003 i Ungern.
(Bild hämtat från VM i Schweiz 2004)

Efter prisceremonin blev det fotograferingar, liten pressintervju och sedan var det dusch och ombyte inför middag på restaurang som gällde.

Klockan 20.00 öppnade vi dörrarna till en sportsrestaurang i Budapest, och blev först lite förvånade av att det var så lite folk där.

Först undrade vi om restaurangen inte var bra och tänkte att vi nu hamnat på ett riktigt skitställe.

Det visade sig dock att restaurangen endast var till för de med så kallat "lite mer pengar på fickan" och lite finare folk, vilket också kändes konstigt då det prismässigt var riktigt billigt, i jämförelse till de svenska priserna.

Laget åt en tre rätters middag tillsammans, drack lite öl och vin och sjöng och pratade en del. Var riktig segerglädje i luften, detta trots att det endast blivit ett silver i turneringen. Men och andra sidan en silvermedalj med mersmak av guld.

  

Största familjepizzan jag sett

  

Timmarna på restaurangen försvann snabbt och det var relativt sent på kvällen då de glada landslaget från Nederländerna åter var tillbaka på vandrarhemmet i Epitök Sport Center, ja alla var inte med, några hade fortsatt sitt partajande på Budapest festgata, och de skulle ramla in ytterligare några timmar senare.

Under nattimmarna så blev en del av de "sent insläntrande" Nederländska landslagsspelarna sugna på mat igen och då lyckades man, med hjälp av en Ungersk hotellarbetare, beställa hem en familjepizza till vandrarhemmet.

Cirka 45 minuter senare så ringde det på vår vandrarhemsklocka och vi gick ut för att möta pizzakillen.

När vi kom ut genom dörren så ställde sig vi alla som var på plats där och bara stirrade, framför oss så hade vi utan tvekan den största familjepizzan jag sett i hela mitt liv.

Jag har nämligen aldrig tidigare vart med om att man behövt vrida en pizzakartong på tvären för att få in den genom dörren.

Njöt gjorde vi i alla fall av pizzan, men kunde samtidigt inte hålla oss för skratt när vi hela tiden tänkte på hur stor pizzan var.

Några timmar senare, mätta och belåtna, somnade de sista vakna landslagsspelarna, en del visserligen rätt överförfriskade, men det var något som var helt okej en dag som denna.

Mot nya äventyr

  

Dagen efter firandet av silvret, besöket på sportsrestaurangen och en grymt stor familjepizza så var det dags att bege sig hemåt till Sverige igen.

De Nederländska spelarna sa hej då till varandra och medans några for till flygplatsen begav sig andra in till staden i väntan på hemresan.

Själv var det flyg direkt till Sverige som gällde och redan på måndag eftermiddag tog man mark på Landvetter igen.

Nu var det nya äventyr som snart skulle börja och framförallt nya utmaningar.

År 2004 närmade sig också snart och det började faktiskt "lukta lite VM", ett VM som i maj skulle komma att spelas i Schweiz.

Innan det stod dock en del annat på spel som bland annat taktisk och tuff fysträningshelg i december, trainingweekend i Februari i Belgien, och orten Spa, samt träningsdag i april med mera.

Nu började med andra ord VM känslorna smyga sig på och det var med ett stort leende man under måndagskvällen sjönk ner i soffan i Alingsås igen och tänkte på vad som komma skall.