amazingfloorball - Micael Svensson

Seniorer, ta hand om de yngre spelarna bättre


Något som man under alla år man sysslat med sporten innebandy lärt sig så är det att våra ungdomspelare är ack så viktiga.

Idag ser jag ibland skräckexempel på seniorlag som inte med öppna armar välkomnar dessa unga spelare in i själva seniortruppen. Detta upprör mig mycket eftersom dessa så kallade mogna a-lagsspelare en gång i tiden själva var ungdomar på väg in i seniortruppen.
Visst så kan jag förstå att det kan verka tufft för många a-lagsspelare som idag blir petade ur sina trupper på grund av hungriga och spelglada ungdomar.
Men jag kan ändå inte förstå att de sätter sig själva på en piedestal för att trycka ner de unga spelare som om några år faktiskt skall utgöra lagets seniortrupp.

Varför har så många så svårt för att yngre skall vara med och kampa om platserna i seniortruppen?

När man själv var yngre och tog klivet från att vara den där lilla killen med klubba och boll till att försöka vara med och fightas i seniorlaget så fanns där en otrolig stöttning av de "mer rutinerade".
De spelare vilka då fanns i seniortruppen stod bakom en som spelare och pushade och stöttade en till 100 procent. Man hade nästan en stor grupp av extratränare eller extrafaddrar runt sig hela tiden, vilket gav en som spelare en snabbare och mer positiv utveckling.
Idag så verkar i stället en del spelare ta fasta på att de yngre som vill in i laget och kämpa har sämre speltempo, sämre spelförståelse, sämre positionsplaceringar och helt enkelt är en sämre spelare.
Detta i stället för att peppa och stötta och framför allt se till helheten.
Jag blir "mörkrädd" när jag ser sådant.
Det är ju dessa unga spelare som så småningom skall stärka upp truppen.

I själva verket verkar det som att det är rädslan för att förlora sin a-lagsplats som allt bottnar sig i , även om man hoppas att det är så det verkligen inte är!
Men av egen erfarenhet vet jag att tyvärr att så är fallet ibland, alldeles för många gånger också.

Jag drar dock inte alla lag i vårt avlånga land över en och samma kant, jag har faktiskt sett riktigt många lag där det fungerar utmärkt med ungdomsutveckling och så kallad inskolning i a-lagstrupperna.
Ett par lag från Västergötland, det landskap där jag själv finns och verkar, har faktiskt lyft detta till riktigt höga höjder. De har en otroligt bred utveckling på detta område och får på så vis också fram unga spelare på löpande band, vilka också går in och fightas om platserna i seniortrupperna.
Detta är otroligt roligt och inspirerat att se!
Föreningarna har haft det så här under några år nu och om man tittar på snittåldern i a-lagen ,eller på hur unga en del spelare är i truppen, så är det mycket smickrande för framtidens innebandy.
Det är precis så det skall fungera!
Tror, eller vet, att detta gynnar seniortrupperna i längden om fler unga spelare kommer fram och får chansen.
På detta vis kan klubbar år efter år också hänga med på en högre nivå.
För det är väl ändå detta man vill?



Under åren som man hållit på med innebandy, och det har blivit en del, har man både hört och sett skräckexempel. Skräckexempel som får en att undra vart en del av dagens seniorspelare är på väg och hur de egentligen tänker.
För det verkar nu mera som att egot hos många idag är större än själva kärleken och utvecklingstänkandet till sporten.
Att också vara en förebild och stötta det yngre verkar heller inte finnas i lika stor utsträckning som tidigare, i alla fall inte på lika många håll.
Fast precis som jag sa innan så drar jag inte alla över en och samma kant.
Men dock så tror jag att många måste bli bättre på att inse fakta om hur vi måste börja tänka.
Att visa lite "fadderskap" och positiv peppning kan ju inte vara så svårt!


Apropå fadderskap så verkar det inte vara lika vanligt längre att seniorspelare kommer ner på de yngre lagens träningar och hjälper till samt visar upp sig. Detta var mycket vanligare för några år sedan. Fast även här finns det många föreningar som är riktigt bra på detta, och det skall de ha en eloge för.
Dessa spelare och föreningar, som genomför så kallade gästträningar för ungdomarna, ser ju automatiskt till att de yngre skaffar sig egna klubbförebilder, och det är viktigt att klubbar har sina egna sådana.
Lyckas man få fram och utveckla detta så har man nått långt.
De klubbar som idag har ett sådant fungerande faddersystem eller gästtränarsystem har nått väldigt långt och får ofta fram mycket bra och unga spelare genom åren.
Och det är väl ändå spelare ur de egna leden man framförallt vill få fram till föreningens egna seniortrupp.
Lite "inhemsk föreningskärlek" slår ut det mesta!


Så dags att börja stöta, peppa och jobba lite för att de unga spelare idag som vill och kommer upp på a-lagsträningar, och som successivt försöker att slå sig in i seniortrupper, får en rimlig och bra chans till detta.
Att seniorspelarna lär sig att peppa och vara positiva mot dessa spelare och att de i stället för att trycka ner står bakom och hjälper de i sin utveckling är mycket viktigt!

Är det sedan så att det inverkar på den så kallade rutinerades plats så får man väl helt enkelt bita ihop som senior och stå ut med detta.
Missar den "rutinerade spelaren" sedan sin plats så kanske det faktisk är så att denna rutinerade spelare inte längre räcker till på just den nivå han eller hennes lag befinner sig på, för tillfället.
Kan man heller inte acceptera att en yngre kommer in och tar en plats så är det dags att kanske lägga klubban på hyllan eller trappa ner några steg, eller som många då faktiskt i stället gör, biter ihop, hjälper den yngre att utvecklas ännu mer eller själv fortsätter att kämpa ännu mer, kanske till och med lite mer än vad som tidigare behövdes.

Tränare som också prioriterar "äldre rutinerade spelare" som nästan varken tränar eller jobbar på träningar framför att ställa över unga , slitstarka, träningsvilliga och hungriga killar bör tänka om en del, annars slutar kanske de spelare som skall bära upp er framtid! 


Var rädd om de yngre, det är dessa spelare som är vår framtid.

Hur du sedan som så kallad rutinerad seniorlagsspelare vill bli ihågkommen det är
bara upp till dig själv.
Antingen blir det i positiv mening för de yngre, och för ditt sätt att hantera och vara med och stötta och utveckla, eller så blir det för att du inte accepterade de yngre och att du så småningom glöms bort för att du agerade som du gjorde.
Det är som sagt upp till dig själv som spelare och ingen annan.


För en bredare framtid, stå bakom de yngre och ge dem chansen i sin utveckling!

Innebandyn är speciell på många vis, i jämförelse med en del andra sporter jag känner till och som jag även arbetar eller arbetat som föreläsare för och inom. Inom innebandyn finns det nämligen ibland en så stor stolthet att den blir så märklig och korkad att man ibland undrar vad vi sysslar med. Visst finns detta även inom andra idrotter också, till viss del, men det man har hört, sett och vart med om så är innebandyn faktiskt värst på att "stoltsera med sin stolthet", i vart fall utefter det som jag påträffat hittills. Säger dock inte att helheten är så, och det finns säkert massor utav detta inom andra idrotter också, men det har jag i så fall inte upplevt på samma sätt som inom "min egen idrott". Vad jag egentligen menar skall jag förklara här nedan. Idag anser jag att det finns för många innebandyledare som skall visa hur j***a duktiga de själva är. Detta gäller även många i styrelser och i andra smågrupper i en förening eller större organisation inom innebandyn. Man vill helt enkelt inte: * Lyssna på någon annan utan kör sitt eget race * Man vill visa hur duktig man är genom att sätta "käppar i hjulet" för varandra, i stället för att på ett bra stadium samarbeta och utveckla helheten. * Man vill inte ha hjälp av någon som redan kan, detta då man själv då måste bevisa att man inte kan. * Det lyssnas inte på andra då den ene alltid måste vara bättre än den andre. Och så här fortsätter det hela tiden känns det som. Det hackas på tränare, spelare och ledare om överskattningar, okunniga och överklassade personer, detta när många i själva verket kanske borde ta åt sig och lyssna och lära sig av andra i stället, eller kanske till och med utav dem de "kastar skit på". Men NEJ det är vi för j***a stolta över! Idag finns det exempelvis ledare och spelare som hela tiden skall visa hur duktiga de själva är, detta genom att trycka ner andra. VAD VINNER MAN PÅ DET? Bättre självförtroende borde det inte vara, detta då man ju vet vilken skit man pratar och kastar runt sig. Fast kanske det är så att det stärker en del mer än man tror. Att just detta får visa hur bra de själva är genom att smutskasta andra, kanske faktiskt är enda sättet att själv få känna sig bra och "hög". FÖR ATT GLÄDJAS MED ANDRA GÅR VÄL INTE? (eller?) Idag finns det exempelvis spelare på en lägre nivå, vilka borde spela på en högre, men som inte vill detta därför att flera faktorer av följande slag måste passa: * Man måste vara lite av en "star" i laget * Man kan genom att gå ner någon division få en bättre uppmärksamhet och visa hur duktig man är * Man kan skryta om hur många poäng man gör och hur mycket ens lag vinner Detta när allt egentligen blir patetiskt då man faktiskt egentligen är rätt misslyckad som inte vågar ta chansen att vara en bra spelare i mängden på den nivå man hör hemma i. Fast en del behöver också just detta, komma ner en division, detta för att "ha fötterna på jorden" och kanske också få tillbaka en spelglädje, dessa skall vi inte "hoppa på i denna text"! De spelare, vilka går ner för att "vila" eller "trappa ner" skall ha all eloge, detta då de nämligen alltid talar om detta och samtidigt alltid kommer ner på en lägre nivå som LEDARPROFILER och positiva personer, även om det  i och för sig finns dåliga fall här också. Det som beskrevs ovan GÄLLER SJÄLVKLART INTE ALLA, finns hur mycket bra spelare , ledare och organisationsmänniskor som helst, men över lag så känns det som att det bara blir mer och mer av folk som vill "klappa sig på bröstet" själva och visa hur j***a duktigade är i stället för att sammarbeta. JAG FÖRSTÅR DET INTE! Man kan i stället lära sig så mycket utav varandra, allt både från taktik, spelsystem, träningspassupplägg med mera med mera med mera, finns hur mycket som helst. Fast då MÅSTE MAN vara villig att VILJA LÄRA och ta HJÄLP AV ANDRA! Man måste våga stå upp och våga tro att man kan lära sig mer hela tiden. Vi måste släppa STOLTHETEN och våga vidareutveckla oss mer än vi gör. Själv älskar jag tränare och spelare som hela tiden vill utvecklas genom att ta hjälp av andra, så funkar nämligen jag själv och kommer alltid att göra. Jag anser nämligen att jag ALDRIG kan bli fullärd utan kan lära mig nya saker hela tiden, oavsett om det är från en tränare på lägre eller högre nivå. Jag anser också att: TÄNK PÅ: När du som spelare eller ledare anser att du redan kan allt och vet allt och inte vill ta in, eller dela med dig av den kunskap du har, då är det dags att lägga av med det du håller på med!

Något som jag som idrottsmänniska reagerat över under åren är att det finns många föreningar, spelare och ledare där ute som allt för oftast genomför saker och ting på helt fel sätt.
Visst är det väl så att ingen är felfri, men man kan ju alltid bli bättre, beroende på HUR mycket MAN VILL utvecklas vill säga.
Däremot så ser man, och hör man, säsong efter säsong praktexempel på ren idioti, vilket jag ibland kan tycka är rent beklagligt.
Nedan ser du tre (3) exempel på några moment inom idrottsvärlden där jag ofta tycker att många handlar helt fel, skall försöka förklara vad jag också menar med dessa saker.


•• Idiotiska målsättningar
•• Ursäkter för spelare som är vinnarskallar
•• Omöjliga matcher och motståndare


Märk väl att dessa tre saker ändå bara är ett axplock av mycket som det surras om just nu, eller framförallt innan själva matchsäsongen drar igång på allvar.
TRE saker som används negativt och som påverkar de mentala tänkandet mer än du faktiskt tror.
Saker som med andra ord sätter rejäla "käppar i hjulet" för både laget som helhet men även för den individuella spelarens utveckling.


IDIOTISKA MÅLSÄTTNINGAR


På den höga elitnivån, oavsett vilken idrott vi än talar om, så kan jag mycket väl förstå att en målsättning är riktigt hög och att det kanske inte finns något annat än vinst som gäller, men VARFÖR följer "småföreningar" med i denna målsättning, och framförallt ungdomslagen i dessa föreningarna?

Under mina år har jag hört skräckexempel på hur föreningar sätter sina målsättningar för truppen och laget. Det kanske snarare är så att ledarna och vissa grupper borde gå en "målsättningsutbildning", detta för att i stället kunna stärka spelare och förening än att SÄTTA PRESS på den, och minska den mentala styrkan om saker och ting inte skulle fungera.

Finns föreningar idag som endast sätter upp en enda målsättning, VINNA SERIEN, vilket är riktigt korkat i mitt tycke, för vad vet exempelvis laget som satt upp detta mål om följande saker:

•• Motståndarnas nyförvärv
•• Motståndarnas tränartillsättning
•• Motståndarnas försäsongsresultat
•• Klubbens säsongsutveckling

Med mera …….

FÖRMODLIGEN INTE SPECIELLT MYCKET, ELLER HUR?

Hur kan man då sätta upp en enda målsättning med sitt lag, den att vinna serien. Det innebär ju att om laget skulle efter någon månad ligga i botten så skall man helt plötsligt förändra målsättningen med mera, något som tar kraft av laget, de individuella spelarnas mentala tänkande samt mycket mer.
Helt plötsligt så fanns ju inte målsättningen kvar som man satt upp och kämpade så mycket för från början, den rann ut is anden direkt inledningsvis.

Se i stället till att sätta upp en DELMÅLSÄTTNINGAR där flera olika moment för varje spelare skall kunna ge en utveckling, och på så vis stärka spelarens självförtroende ju längre in i seriespelet och säsongen man kommer.
Sätt även upp några så kallade RIMLIGA lagmålsättningar där ni i laget har saker som ni skall uppnå tillsammans i gruppen, vilket stärker gruppens utveckling som helhet.

Först efter detta kan man sätta upp en HELHETSMÅLSÄTTNING,där kanske ändå inte en serieseger behöver vara det stora målet. Sätt i stället upp målet att finnas med i toppen eller ”slåss om seriesegern” som mål. Någon som förmodligen är enklare att jobba emot än ”att vinna serien”!

Att vara med i toppen och slåss kanske är en bättre målsättning att sätta upp än den om att bara vinna serien. Slutar laget 3:a så kanske man då inser att man gjort en bra säsong ändå. Har man dock satt upp målet att vinna serien är ju helt plötsligt en tredjeplats inte speciellt bra.
ALLT HANDLAR OM HUR VI SÄTTER VÅRA MÅLSÄTTNINGAR!

Något att tänka på inför seriestarten nästa säsong kanske?



URSÄKTER FÖR SPELARE SOM ÄR VINNARSKALLAR


Att gång på gång behöva befinna sig på olika idrottsplatser där unga killar och tjejer (framförallt killar) surnar till och kastar saker, klagar på sina medspelare eller funktionärer, eller bara svär och beklagar sig i allmänhet är jag otroligt trött på.
Trött på detta framförallt för att det finns IDIOTISKA LEDARE som bredvid står och talar om för alla andra att det inte är något att bry sig om för personen i fråga har bara en STOR VINNARSKALLE.
DET ÄR JU PRECIS DETTA DENNA PERSON INTE HAR!

En spelare som trycker ner sig själv, får laget att prestera sämre genom att kasta ur sig korkade kommentarer eller som underpresterar för att han/hon är sur FÖRSTÖR JU FÖR ETT HELT LAG , eller hur????
ÄR DET VERKLIGEN EN VINNARSKALLE?????

Är inte den RIKTIGA VINNARSKALLEN han som:
•• Biter ihop
•• Peppar sina lagkamrater i motgång
•• Peppar sig själv i motgång
•• Jobbar och sliter alltid i alla situationer

DETTA ÄR I ALLA FALL FÖR MIG VINNARSKALLEN NUMMER ETT!
Utan tvekan!


OMÖJLIGA MATCHER OCH MOTSTÅNDARE

Alltid hör man hur lag och spelare, individuella idrottare eller ledare som resonerar om sina respektive motståndare, oavsett om det är i ett seriespel eller under en turnering.
Ordet OMÖJLIGT är ofta då ett väl använt ord, ett ord som vi kanske skall lägga ifrån oss under dessa situationer i stället.
För finns det verkligen saker som är omöjliga?
Självklart säger någon eller en massa någon annan, men finns det verkligen det, TÄNK EFTER!

Skall vi ta idrotten som ett exempel så är det faktiskt så att inget är omöjligt, även om vi ofta och mycket under åren blivit istoppade att det ena rekordet är omöjligare än det andra.
Ändå slås det ju någon gång, förr eller senare, eller hur?
Detta innebär ju att det faktiskt inte var omöjligt!
Fast eftersom vi har intalat oss det, och alla andra så mycket, så har ju resultatet, matchen eller rekordet tillslut nästan blivit omöjligt att uppnå, för att alla TROR DET!
Detta tills det dyker upp någon smart människa som bestämt att inget är omöjligt!
Härligt att lyssna på sådana personer, och se dem lyckas med de dem gör!


För tänk på att oavsett vilket lag du spelar mot, vilken hall du befinner dig i, vilken spelare du har framför dig eller vilket resultat det blev senast så finns alltid chansen till att lyckas här och nu.


FÖR INGET ÄR OMÖJLIGT, DET OMÖJLIGA TAR BARA LITE LÄNGRE TID ATT UPPNÅ!