amazingfloorball - Micael Svensson

Då har man också fått möjlighten att vara "tidningsbloggare".

Hemorten Alingsås och dess tidning, AT (Alingsås Tidning) tillfrågade mig om jag ville vara deras "veckobloggare" under en vecka, vilket jag så klart inte kunde tacka nej till.
Visst var det kul att skriva lite tankar, funderingar och "tyckanden" i tidningen, men trodde nog inte riktigt att det skulle vara så jobbigt att blogga varje dag.
Att blogga lite "då och då" funkar väl, och visserligen en vecka i sträck också, men i längden, nej tack!
Tror inte jag hade kunnat klara av att vara en "varje dag bloggare".

Nedan följer i alla fall den text jag skickade in som blogg i tidningen och som andra läsare fick ta del utav.
Man kan ju alltid hoppas på att den "nådde fram till någon" eller kanske bara "retade någon lite extra".




Micael Svensson
Ålder: Född 1973
Bor: Lägenhet , Sörhaga, Alingsås
Familj: Sonen Sebastian (8 år gammal)
Gör: Jobbar som idrottsinstruktör, föreläsare och mental coach.
Jobbar 3 dagar i veckan på innebandygymnasiet i Borås samt utöver detta som idrottsföreläsare inom bland annat ledarskap, träningspassutveckling och mental coachning m.m.
Har jobbat som mental coach för både elitspelare inom såväl innebandy som handboll och golf.
Ny Förbundskapten för Tysklands herrlandslag i innebandy samt ny tränare för IBK Alingsås herrlag, 2009-2010.


MÅNDAG 9 DECEMBER

Då var man inte bara ”sin egen skribent” längre utan även under en veckas tid bloggare i Alingsås Tidning.
Alltid kul att dela med sig utav sina tankar och idéer och lite runt detta.
Första bloggen blir det lite stress med, även om jag inte gillar det ordet, detta då jag när jag fick förfrågan att skriva blogg i AT redan var på väg att packa min väska för avresa mot landslagssamling i Tyskland. Och knappt har man ju heller inte hunnit landa i Sverige, detta efter en 9 dagars lång resa i Italien, där både innebandyjobb och semester har gått om varandra.

Utgångspunkten under resan i Italien var staden Rom, där jag förutom 2 dagars ”arbete” med innebandy också fick en underbar semester tillsammans med min son Sebastian, vilken var med på denna fantastiska Italienresa. Det blev bland annat besök på Colosseum, Vatikanstaten, resa till Pompeij samt en hel del annat.

Att jobba som förbundskapten för ett landslag i innebandy är fantastiskt kul och framförallt så är det intressant att vara med och utveckla personer och individer som verkligen vill fokusera på sin egen utveckling. Innan jag jobbade med det Tyska herrlandslaget var jag förbundskapten och innebandyutvecklare i Nederländerna under 4,5 år. Nederländerna var en så kallad ”blåbärsnation” som inte hade någonting alls och som man fick börja på noll med, fast det var detta som var utmaningen, att försöka att bygga något från ”noll till ett hundra”. Sådana utmaningar gillar jag!

Under åren jag jobbade i Nederländerna så lyckades vi tillsammans lyfta innebandyn i landet bra samt att herrlandslaget blev det bäst klättrande innebandylandslaget genom tiderna någonsin, detta då de klättrade 5 platser, från 19 till 13 på Världsrankingen under 4 år, något som aldrig tidigare hänt inom innebandyn. Det kändes extra bra för en själv som förbundskapten och att man fick vara delaktig i denna fantastiska utveckling.

Efter Nederländerna blev det alltså Tyskland, vilka har lite högre mål än vad ”de orange” hade.
Steg ett har vi redan lyckats med, detta då vi slipper kvala till VM i Finland 2010, och har blivit tilldelade en utav de 7 direktplatserna tack våra fina resultat från förra VM, Tjeckien 2008.

Förutom allt detta arbetar jag med mental coachning. Här har jag haft ”elituppdrag” inom så väl innebandy som golf och handboll. Att ha fått jobba med elitspelare inom alla dessa tre idrotter har vart riktigt kul och utvecklande.
Nu har jag även ”fått in en fot” i fotbollens värld, detta då jag blivit erbjuden att träna IF Elfsborgs seniorlag i fotboll under ett innebandypass i Borås. Kan ju bli hur kul som helst!

/Micael ”M” Svensson


TISDAG 10 NOVEMBER

Då var det dags för blogg nummer två, eller så kallad tisdagsbloggen.
Perfekt läge är det att ”skriva av sig” lite, detta då man sitter tillsammans med min systerson i en förstaklassvagn, på tåget, på väg hem från landslagslägret i Tyskland, tågrutten blir Hamburg-Köpenhamn och sedan Köpenhamn-Göteborg.
Kevin, systersonen, har haft prao, som det heter när man är ute i ”arbetslivet” under sina första praktikdagar i åk 6. Att få vara med och praoa med landslaget verkar han ha tyckt vart hur kul som helst. Blev ju inte mycket ledigt med tanke på 4 teoripass, 2 träningar samt 2 landskamper, men vi fick ändå ett bra betyg när han sa att detta var det bästa han gjort hittills i hela sitt liv. Betyg på att detta måste vart en lyckad helg med Tysklands herrlandslag med andra ord.

Tänkte denna dag ta tillfället i akt att skriva lite om att det inom idrotten talas alldeles för mycket om kris och katastrof.
Kris inom en förening eller ren katastrof hör man tyvärr dagarna ut och in, och dessa ord används även också mycket utav media när de skall förklara hur det fungerar i ett lag för tillfället.
Dessa ord borde faktiskt i stället användas betydligt mer på andra platser och vid andra tillfällen än att nyttjas till att beskriva hur idrott fungerar.

Alla har vi väl hört talas om orden KRIS eller KATASTROF. Ord som, i mitt tycke, används allt för ofta numera. Framförallt då inom idrotten, där jag inte tycker att orden egentligen hör hemma.
Visst så finns det krissituationer i klubbar där de ekonomiska resurserna eller olyckor där spelare omkommer
skall benämnas som katastrofer, och detta med all rätt.
Men det är just detta som är felet, vi använder oss inte utav orden vid rätt tillfälle.
Om ett lag i en serie haft en riktigt bra försäsong, där alla bitar har fallit på plats, och som sedan när seriespelet börjar också startar bra, men tillslut hamnar i en i idrottens värld så kallad "svacka", då börjar vi genast analysera med att laget befinner sig i en krissituation. En svacka är ju faktiskt något som de flesta lag där ute någon gång för eller senare hamnar i, så varför benämna denna situation med ett så starkt ord som kris eller katastrof?
Fem till sex förlustmatcher i rad eller en storförlust blir allt som oftast till en katastrof eller att laget befinner sig i en kris, och jag förstår det inte riktigt, hur tänker vi egentligen?
Orden används helt fel, vilket innebär att när man väl hör orden tappar dem en del utav sin fulla betydelse.

Tycker att man måste tänka på hur man hanterar detta och hur man använder dessa ord.
För mig är fortfarande idrotten bara en lek, när det väl ”kommer till kritan”.
Ett par förluster i rad är mer en lärdom eller en del i en ny utvecklingsdel, en så kallad läroprocess, alltså ingen kris eller katastrof!

Katastrof tycker jag att man kan uttrycka sig i när hundra tusentals människor dör på grund av exempelvis flodvågor i Asien eller när en orkan sveper in över Nordamerika och gör människor helt bostadslösa samt att de mister sina familjer.
Detta är för mig, utan tvekan, större än när man förlorar några matcher inom idrottens värld!
Orden kris eller katastrof används alltså helt fel, och tyvärr alldeles för ofta, vilket gör att vi snart inte kommer förstå ordens riktiga innebörd om något verkligt hemskt inträffar.


/ Micael ”M” Svensson


ONSDAG 11 NOVEMBER

Onsdag och ny bloggtext igen, och aldrig tidigare har jag väl skrivit så intensivt någonstans.
Att få till texter varje dag under en vecka kändes, när man tackade ja till att skriva inte speciellt svårt, men sedan med tanke på den minimala tid som finns kvar för ”egen tid” efter allt med jobb, föreläsningar, träningar, gästinstruktörspass, planeringar med mera så var det tuffare än jag trodde.
Men som en vis man en gång sa:
Tid finns alltid, det handlar bara om hur man vill spendera den.

Idag, i blogg nummer tre, tänkte jag ”slå ett slag för” att det faktiskt bedrivs alldeles för dåliga ungdomsträningar i för många föreningar och idrotter.
Det saknas ofta i mitt tycke ren professionalitet vad gällande hur man bedriver eller genomför en träning.
Exempelvis så står idag alldeles för mycket ungdomar stilla i kö på träningar eller det tar för lång tid när ledaren informerar om saker. Detta hämmar de unga som vill aktivera sig under den oftast redan korta träningstid de har.

Idag finns det också ledare som redan innan en träning startar med att tala om för sina grupper, om det kommer 8-10 personer eller kanske bara en målvakt, att idag blir det ingen bra träning för vi är så få, eller det fattas en målvakt så idag kommer det fungera dåligt.
Hur tänker en sådan ledare egentligen?
Är det inte i detta skede man skall genomföra en träning bättre än någonsin och ge de som är på plats en ”maxad träning”, detta i stället för att gnälla om de som inte kom?
Passet blir vad vi ledare i sampel med våra aktiva gör den till, inget annat!

Att föreningarna idag "anställer" intresserade föräldrar, ledare eller så kallade lagföräldrar till de olika lagen är riktigt bra, men tyvärr räcker detta inte! Föreningarna måste också lära dem att ”ta han om” sina grupper på ett bra och utvecklande sätt.
De måste få den kunskap och utbildning som krävs för att kunna leda de grupper de jobbar med.
DETTA ÄR FÖRENINGENS ANSVAR!
För många träningar idag innehåller nämligen alldeles för dålig kvalité och för dåliga och utvecklande moment.
Visst så räcker det långt med att ha engagemang på träningar av de ledare som är tillsatta på sina poster, eller föräldrar som snällt ställt upp på grund utav ledarbristen, men det räcker ändå inte. De behöver föreningens understöd för att sedan kunna stärka sina ungdomsgrupper.
Föreningarna skall kunna tala om hur en träning på bästa sätt bör genomföras, hur barn i den ålder där ledaren är tillsatt fungerar, hur man når bäst resultat på exempelvis övningar eller i spelet, hur man skall genomföra träningar mot ett speciellt SYFTE samt vilket mål, röd tråd eller ledord som finns just för gruppens ålder och hur man skall jobba mot denna del.

Tänk som ledare på följande saker:
KRÅNGLA INTE TILL DET FÖR MYCKET och se till att VETA VARFÖR DU GENOMFÖR DET DU GÖR.
Låt heller inte, som jag skrev tidigare, era ungdomar få stå och ”vänta på sin tur” för länge i massa onödigt långa köer, DETTA NÄR DE I SJÄLVA VERKET SKALL VARA I RÖRELSE NÄSTAN UNDER HELA PASSET!
Använd också HELA PLANEN och alla de ytor som finns. Detta gör att det skapas mindre väntan och mer rörelse och utveckling.

/Micael ”M” Svensson


TORSDAG 12 NOVEMBER

Då var det torsdag och snart är veckan redan slut. Fredagen är med andra ord inom ”sikte”.
Gårdagen, onsdagen, var en rolig sådan med först ett föreläsarpass, där jag tillsammans med ”innebandylegenden” och ”innebandyns fader”, Carl-Åke Ahlqvist, hade ett teoripass i Borås i innebandyhistorik. Efter detta genomförde jag sedan min planering inför mitt innebandypass med IF Elfsborgs fotbollslag.
Calle Ahlqvist, vilken vi har att tacka för att vi kan spela innebandy idag, är alltid lika rolig att träffa och samarbeta med, han är en fantastiskt bra person.
Förutom att vara ”innebandyns fader” med hela innebandyvärlden var det också han som startade företaget Unihoc en gång i tiden.


I dagens bloggtext tänkte jag kortfattat ta upp lite om hur vi egentligen sätter våra målsättningar och att detta ofta inom ungdomslag genomförs på helt fel sätt.
På den höga elitnivån, oavsett vilken idrott vi än talar om, så kan jag mycket väl förstå att en målsättning i att vinna serien är viktig. Men VARFÖR följer "småföreningar" och framförallt ungdomslag med i denna målsättning?
Under mina år har jag hört skräckexempel på hur ungdomslag eller småföreningar sätter sina målsättningar. Målsättningar som inte handlar om något annat än att vinna seren.
Det kanske snarare är så att ledarna och vissa föreningar borde gå "målsättningskurser", detta för att sedan i stället kunna stärka spelare än att sätta onödig press på dem..
Finns nämligen allt för många föreningar som idag endast sätter upp just målsättning i att bara VINNA SERIEN vilket, i mitt tycke, är riktigt korkat.
Vad vet exempelvis dessa personer som satt upp detta om följande: motståndarnas nyförvärv, motståndarnas tränartillsättning, motståndarnas försäsongsresultat, klubbens utveckling med mera?
Förmodligen ingenting eller hur?
Hur kan man då sätta upp en enda målsättning med sitt lag, den att bara vinna serien?
Det innebär ju att om laget skulle efter någon månad ligga i botten så skall man helt plötsligt förändra målsättningen, något som oftast tar mer kraft utav laget, de individuella spelarna samt att den mentala fokuseringen blir lidande.
Helt plötsligt så finns ju inte målsättningen kvar som man satte upp från början, den ”rann bara ut i sanden” direkt inledningsvis.

Se i stället till att sätta upp en DELMÅLSÄTTNINGAR där flera olika moment för varje spelare skall kunna ge en god utveckling, och på så vis stärka spelarens självförtroende ju längre in i seriespelet och säsongen man kommer.
Sätt även upp några så kallade RIMLIGA lagmålsättningar där ni i laget har saker som ni skall uppnå tillsammans i gruppen, vilket stärker gruppens utveckling som helhet.
Först efter detta kan man sätta upp en HELHETSMÅLSÄTTNING, där kanske ändå inte en serieseger behöver vara det stora och viktigaste målet.
Sätt i stället upp målet i att finnas med i toppen eller ”slåss om seriesegern”. Någon som förmodligen är enklare att jobba emot än ”att vinna serien”! Innebörden betyder ju egentligen samma sak men hur vi formar det och tänker runt det kanske gör att det blir lättare att så småningom uppnå.
Att vara med i toppen och slåss kanske är en bättre målsättning också. Slutar laget 3:a så kanske man då faktiskt kan inse att man gjort en bra säsong ändå. Men har man innan satt upp målet att bara vinna serien är ju helt plötsligt en tredjeplats inte speciellt bra.
Allt handlar om hur vi tänker till i våra lag, och framförallt ungdomslagen, detta när vi skall sätta målsättningarna nästa gång.

Något att tänka på inför seriestarten nästa säsong kanske?


/Micael ”M” Svensson


FREDAG 13 NOVEMBER

Fredag, äntligen, men att det skall bli en lugn och skön helg är inget jag räknat med.
”Lugn helg”, vad är det förresten?
Skall dock inte klaga, detta då jag valt att arbeta med det jag håller på med själv, samt att jag trivs bra med det, även om det visserligen kan vara lite mycket på schemat ibland.

Igår torsdag så var det mycket planering och förberedelser inför projekt som låg till grund för arbetsdagen. Tillsammans med målvaktsinstruktören, i innebandylaget Caperio Täby FC, Stefan Flöjt, så planeras ett målvaktstränarpass i Alingsåsområdet. Tror nämligen att detta kan behövas i vårt område.
Sedan påbörjade jag också ett upplägg inför mental coachning i en golfklubb till våren, samt speciella individuella mentala analyser på en del spelare där, ett roligt projekt som jag ser fram emot.
Det mentala tänkandet är viktigt inom idrottandet, men jag tror att många inte tänker på det som ett vinnande koncept ibland.
Själv har jag jobbat med det ett bra tag och det är kul att se hur mycket det kan hjälpa många, speciellt de som man fått äran att understödja på elitnivå.

När jag tog mina utbildningar inom Mental Tänkandeutveckling så fick jag träffa fantastiska personer, vilka givit mig massor utav utveckling.
Johan Plate är en person jag anser kanske är den som givit mig mest under föreläsningarna inom mental coachning/mentalt tänkande. Han är fantastiskt bra på att få ut sitt budskap och har ni inte läst hans böcker Sans och Balans eller Prestationspsykologi i praktiken så kan jag verkligen tipsa om dessa.
Torbjörn Nilsson, Michael Södermalm, Lars-Erik Uneståhl och Tomas Fogdö är andra ”mentala föreläsare” jag fått tillfälle att träffa under olika kurser och alla har på något vis givit mig mer kunskap och tankar om det man sysslar och jobbar med. De är alla ”stora” inom de områden de jobbar inom och har det lilla extra som krävs för att få spelare att dra åt samma håll, samt prestera lite extra ”över det normala”.

Mental coachning är viktigt, inte bara inom idrotten utan egentligen inom hela livet, och jag tror faktiskt att det finns alldeles för många där ute som skulle behöva understöd inom detta område, dock på lite olika sätt.
Kanske man också kan hoppas att vissa som tar hjälp utav detta också så småningom får en annan ”syn på livet”, en del personer tänker och agerar verkligen märkligt ibland.

Jag har ofta fått höra en mening ur bibeln där det sägs att vad du vill att andra skall göra för dig, skall du också göra för dem. Ord som jag under många år aldrig speciellt mycket reflekterade över. Tror nog också att alla faktiskt vid något tillfälle hört dessa ord, i någon form, i något sammanhang eller vid något tillfälle. Fast precis som jag gjorde i början så stannade vi kanske inte upp och lyssnade på vad orden egentligen står för. Ord som har större betydelse än vad man egentligen tror, och framförallt inom det mentala tänkandet.
Kanske är det så att vi vid nästa tillfälle vi stöter på dessa ord igen så skall vi stanna upp och "ta in orden", fundera över vad de egentligen betyder, och sedan kanske se att de verkligen kan ge oss något. Det gjorde det för mig.
Kanske det är på just detta vis som också dina "gömda" positiva och inspirerade levnadsglada sidor kan träda fram ännu mer. Dina mentala positiva sidor kanske också blir starkare.
Men glöm inte heller att det faktiskt också kan räcka med ett hej eller en klapp på någons axel för att höja andra personers mentala styrka, och kanske även din egen.

Du bestämmer trots allt själv hur du vill leva ditt liv och hur du vill stärka andras. Allt handlar bara om lite vänskap och vilja.


/Micael ”M” Svensson


LÖRDAG 14 NOVEMBER

Sista bloggen i AT, för denna gång kanske man kan hoppas på.
Har faktiskt vart kul att fått förfrågan om att skriva av sig sina tankar och funderingar i Alingsås Tidning. Det kan ju faktiskt ha givit någon där ute lite nya tankar och idéer eller kanske bara åtminstone ”retat någon lite extra” att man fått skriva i områdets tidning.

Tänkte i denna sista text ta upp ämnet ”talanger” och vad detta egentligen är för något.
I Alingsåsområdet finns det mycket talang inom olika idrotter och det är viktigt att vi inom alla idrotter visar att det finns ett intresse att vara med och utveckla dessa spelare.
Men vilka är egentligen talanger och hur klasser vi dem som är det?

Om man skulle slå upp ordet talang i ett uppslagsverk så står betydelsen av ordet som medfödd lätthet, och visst så är det en bra beskrivning av ordet och personer som har lätt för sig.
Fast sedan gäller det väl också hur personen i fråga följer upp sitt eget kunnande och viljan att vilja utvecklas.
Under förklaringen talang så beskrivs också ordet som att tillägna sig viss färdighet, speciellt på det konstnärliga eller idrottsliga området.
Håller också med om att denna beskrivning är bra och att det är en speciell färdighet som gör
att vissa kan "glänsa" i sina respektive idrotter, främst i ungdomslagen.
Fast många glömmer nog att ofta se vilka som verkligen sliter för sitt lag.
För oftast så är det väl ändå inte den som vi allt för ofta kallar för talang?
Tror att vi måste börja inse vikten av att de ungdomar som sliter, jobbar och verkligen vill prestera något skall bli dem som skall få en bättre "uppsikt" av dig som ledare, inte talangen. Detta är viktigt eftersom den som kallas för talang har sina kunskaper men är ofta inte den som verkligen vill träna hårt eller prestera mycket. I ”vuxen ålder” är det heller inte säkert att den så kallade talangen är den som når längst.
Faktiskt är det så att det oftast är den som hade mest inställning, vilja och motivation att träna och utvecklas som når längst. "Talangen" rider ofta på vågen så länge det räcker, sedan är det inte roligt
längre.
Säger dock inte att det alltid är så med alla så kallade talanger, men faktiskt med många.

Ser man idag hur vi egentligen behandlar våra unga spelare runt om i Sverige, detta inom alla idrotter, så tycker jag att det är hemskt. I vissa föreningar blir många redan tillsagda i 10-12 års ålder att dem inte ”räcker till eller inte har den talang som krävs.
Hur kan man veta detta? Jag blir konfunderad och besviken på de idrottsföreningar som tänker så.
Efter att tagit reda på en hel del fakta runt en massa lag och spelare på seniornivå så står det ganska klart att de som kallades för talanger i sina ungdomslag inte alltid är de spelare som lyckades senare i livet.
"Talangen" lever fortfarande på att han var talang medans de slitsamma och viljestarka spelarna som ville utvecklas faktiskt nådde lite längre. Finns några riktiga praktexempel.

Håller fortfarande med om att en talang kan vara någon som har en medfödd lätthet. Dock får vi inte glömma att denna medfödda lätthet kanske faktiskt också är att ha viljan att alltid vilja prestera något, samt att vara positiv och lyfta sina lagkamrater lite extra.
Kanske är det också dags att ändra benämningen på talang i böckerna eller också tillägga i beskrivningen något i stil med:
Talang = EN PERSON SOM MED RÄTT MOTIVATION, VILJA OCH INSTÄLLNING ARBETAR MOT ETT MÅL
I ATT LYCKAS MED DET HAN/HON GENOMFÖR.
Detta är i alla fall mer en så kallad talang för mig.


/Micael ”M” Svensson


THE END