amazingfloorball - Micael Svensson

Har funderat mycket över varför så många ledare, spelare och andra så kallade ”experter” talar om att de var värda att vinna eller att vi var värda en poäng.

Idag när jag fick ytterligare ett bevis på detta i ett mail från en innebandyvän, vilken beskrev att han tyckte att de var värda en poäng efter helgens match, så bestämde jag mig för att skriva lite om detta ämne.

Undrar hur vi tänker där egentligen, att man är värd att vinna!
För att vara värd något skall man väl ha presterat det som alla förväntar sig och framförallt prestera det som allt egentligen handlar om, eller?
Jag anser att man aldrig kan säga att man är värd att vinna eller värd att ta en poäng om man inte gör det!
Idrotten handlar egentligen om en enda sak, och den har de olika idrotterna gemensamt, oavsett vad du sysslar med, det gäller att göra flest mål eller ta flest poäng.
Detta innebär att gör man inte det så har man ju faktiskt inte gjort det viktigaste som det man håller på med faktiskt egentligen handlar om, eller hur?

Visst så är det i yngre åldrar mer tal om att ha kul och att må bra tillsammans, och det håller jag absolut med om. Tränar själv min son och hans 01-lag och vi jobbar med orden, Glädje, Kamratskap och Förståelse, vilket jag redan tycker hans lag har utvecklats mycket i. Laget startades denna höst och har nu gjort ca 10 träningar tillsammans, och det är härligt att faktiskt komma ner på den nivå och träna ibland. Krävs inte så mycket för att göra någon lycklig och för att få innebandyglädjen ”att blomstra” hos spelarna. Tänk om det vore så enkelt inom all seniorverksamhet ibland!

Blev förresten ändå rätt ”mörkrädd” i vad gällande hur man jobbar med barn i den åldern, detta då vi var och spelade en så kallad träningsturneringsdag mot andra 01-lag. Var jätteroligt för ”mina” småttingar att få spela match, även om vi inte hade tränat ihop så mycket. När vi dock hörde att vi skulle möta 2 andra lag som tränat ihop under något år, och lite till, så var väl känslan att förlust lär det definitivt bli men vi skall i alla fall som ledare se till att killarna känner glädje och har kul. De skall vara stolta över att spela i sitt matchställ.

Trots de mindre träningstimmarna än våra motståndare så lyckades vi faktiskt väldigt bra resultatmässigt också. Det blev ett stort lyft för laget och resultaten blev en förlust med 5-6 samt en vinst med 6-2.
Fast det klart bästa från hela dagen var ändå att killarna talade om att det var KUL och att det var väldigt stolta över att få haft ett matchställ på sig!

Men nu över till det där med ”mörkräddheten”, som jag nämnde ovan. Det inträffade faktiskt i förlustmatchen med 5-6 under just denna träningsmatchsdag med 01-laget.
Som 01-lag så anser i alla fall jag, och det är min filosofi i den åldern, att alla skall vara delaktiga, spela lika mycket (eller näst intill) samt att ingen skall behöva känna att den står utanför laget.
I förlustmatchen så hängde vi faktiskt med riktigt bra och det var egentligen bara 2 spelare i det andra laget som gjorde allt det där som ledde till förlusten.
Dessa två gjorde nämligen samtliga 6 mål framåt och var klart överlägsna sina medspelare.
Problemet var bara det att när matchen ”stod och vägde”, om man kan säga det i den åldern, vid 3-3, så rullade vi vidare på samtliga våra spelare medan motståndarna inte lät sina 2 bästa killar byta på hela ca 7 (!!!) minuter. De spelade alltså resten utav tiden som var kvar utav matchen! De andra spelarna de hade fick byta med varandra medan de två duktigaste i laget fick vara kvar hela tiden. Detta gjorde faktiskt att flera spelare ifrån minut 8 till 15 i matchen inte fick spela kanske mer än ett enda byte för sitt lag, vilket jag i alla fall hade blivit besviken på i denna åldern, BÅDE SOM BARN OCH FÖRÄLDER!

De två duktiga killarna såg sedan också i matchen till att sätta ytterligare tre mål framåt, detta så våra motståndare vann matchen med 6-5, vilket verkade vara utan tvekan det viktigaste i våra motståndares ögon, i alla fall i ledarnas!

Jag tänkte sedan också att kanske gjorde de så bara mot oss och att det var en engångsföreteelse, vilket gjorde mig så nyfiken att jag stannade kvar med min son och såg detta lags andra match också.
Vid underläge, 1-3, i första perioden (!!) efter 6.32 på matchtavlan, så var det faktiskt dags igen. Ledarna coachade in de två duktiga killarna som inte fick byta tills klockan ljöd på 15 minuter. 3 killar fick i stället sätta sig längre ner på bänken och fick inte spela mer under perioden, och vi talar om killar som är födda 2001, bedrövligt i mit tycke!

När perioden var slut så hade resultatet vänts till 3-4, så visst var det kanske viktigt att få in dessa killar, om nu vinsten och resultatet hade vart det viktigaste vill säga, vilket jag inte tycker i den åldern! Att man sedan som ledare så tydligt visa hur man tänker skrämmer mig lite som ungdomsledare!


Det där var ändå lite utanför ramarna på det som vi egentligen talade om, att vara värda att vinna.
Kan väl bara säga så om detta, för att avsluta med vad jag egentligen menar att:
Värd att vinna är man om man gör det som idrotten handlar om till störst del, mål eller poäng, och flest sådana i de matcher eller spel man deltar i. Hur länge man håller i bollen, "har spelet" eller skapar mest är ju helt och hållet ovesäntligt, det är inte det som det hela egentligen går ut på!
Om man nu inte gjort flest mål eller poäng så fattades det uppenbart något i spelet och man misslyckades faktiskt med det som var det absolut viktigaste, nämligen att göra mål eller ta poäng.
DÅ ANSER I ALLA FALL JAG ATT MAN INTE ÄR VÄRD ATT VINNA!

Tycker alltså inte om att man använder det uttrycket, och jag gör det väldigt sällan, eller näst intill aldrig, detta då jag tycker att om motståndarna vinner så klarade de av att göra något vi inte gjorde, fler mål, och då är MOTSTÅNDARNA VÄRDA ATT VINNA!


TÄNK PÅ: Att som jag nämnde ovan, så är det i yngre åldrar mer viktigt att ha kul och må bra tillsammans med sin idrott än att vinna som är det viktigaste!