Tankarna faller över en ibland
Då sitter man här, sonen har precis fyllt 7 år och åkt iväg för att fira födelsedag med sin mamma.
Det är då tankarna faller över en som människa.
Man undrar om all tid man givit till innebandyn verkligen gett något tillbaka till en som människa, även om jag egentligen faktiskt vet att den har det, och det mycket!
Tittar man exmeplvis på all positiv kredit man fått så är det ändå skönt att man faktiskt har idrotten att falla tillbaka på ibland, även om det tagit mycket tid av ens liv.
Men många andra saker har skett i ens liv, som också är svåra att glömma.
Mina tankar idag, nu på kvällen, går tillbaka 10 år i livet.
Tänk vad tiden och livet bara far iväg från en, men så är det ju bara och det får man väl börja att acceptera.
Mycket har man hunnit med, både vart bosatt i franska Alperna under en vinter, partat loss redigt på ön Kos i Grekland under flera somrar samt hängt i Falkenberg under midsommarveckorna med det sköna "surfargänget".
Vilket underbart rikt ungdomsliv man levt egentligen.
Det är framför allt skönt att se tillbaka på nu när åldern börjar göra sig påmind en del.
Tror att det också är viktigt när man bvlir gammal, att man levt ett "rikt" liv, det får en att se tillbaka på många saker i livet.
För det ligger ju faktiskt mycket sanning i ordspråket:
Det handlar inte om hur många år man fått uppleva utan hur man levt dessa år!
Synd bara att inte alla får uppleva detta.
Sanningen är nämligen den att för 10 år sedan, 1998-02-28, så gick min allra bästa kompis bort, detta i en brandolycka på Kårenhuset i Borås.
En händelse vilken satt sina spår i livet hos många som fanns runt Peters (Liebera) kompiskrets.
Peter var nämligen en av de absolut snällaste människorna och vännerna på denna jord, och visst är det något som många säger om många, men jag undrar verkligen om det finns någon som har något ont om säga om Peter. Jag tror faktiskt inte det.
Detta var också något man märkte veckan efter Peters bortgång, hur uppskattad han var och hur många vänner han egentligen hade, hoppas bara att Peter verkligen själv förstod detta.
Det tror jag faktiskt inte.
Minnena på Peter finns där hela tiden och kommer smygande ibland när man minns anar det. Häromdagen så plockade jag exempelvis runt bland gamla saker i min lägenhet hemma och där bland en massa gamla snowboardkläder låg Peters keps. Hur den hamnat där kan man fråga sig, men direkt när jag såg den så trängde en hel del minnen in i huvudet, inte helt ologiskt.
Fan, va vi haft mycket kul tillsammans under våra uppväxt år, men framförallt under de senare delarna av "ungdomstiden", den tid då det var mycket, surf, snowboard och "hang-loose-life" som hägrade, detta med allt från puderåkning på snowboard i Chamonix (Franska Alperna) till fest och fylla på Ritz i Borås eller sena nätter (vilka blev till tidiga morgontimmar) i Göteborg.
Att missta sin allra bästa vän är verkligen inte något som jag önskar någon i livet, inte ens min allra värsta fiende om så skulle vara fallet, detta då jag verkligen vet hur ont det gör i själen och hjärtat och det måste vara värre än något annat jag kan tänkas komma på för tillfället.
Tankarna går ibland till olika saker som vi gjorde tillsammans och hur kul vi hade ihop, men också hur egentligen hela Peters familj idag mår och har det, hade vart kul att veta faktiskt.
Vad kan man då lära sig genom att en person tas ifrån en, eller vad kanske man skall lära sig innan det sker snarare:
Ta vara på varandra
Var mer rädda om varandra
Ställ upp mer för varandra
Haka inte upp er på småsaker
Försök finna något positivt i all bedrövelse
Kanske detta är alldeles för mycket begärt men några punkter vet jag att både du och jag klarar av, och egentligen alla. Samma gäller inom idrotten där jag är helt säker på att om man kan dra nytta av de 5 punkterna ovan så når man längre inom sin idrott samt mår bättre med det man sysslar med.
Man kan faktiskt ALLTID försöka leva ett positivt liv i alla fall och "peppa" andra runt sig, det hänger ju tillslut faktiskt bara på ens egen vilja och inställning till det man vill genomföra, eller hur?
Tänk ibland på vad en klapp på axeln, ett vänligt ord eller en snäll kommentar kan göra för någon annans självinsikt eller självförtroende, våga bjuda på detta.
Detta kan komma att stärka både dig, ditt lag, din utveckling och andras sätt att nå längre med sin idrott och sitt liv.
Hjälp varandra att lyckas att bjud på det du kan, lovar att även du blir en bättre person och idrottare då!
VÅGA VARA SNÄLL !
Det är då tankarna faller över en som människa.
Man undrar om all tid man givit till innebandyn verkligen gett något tillbaka till en som människa, även om jag egentligen faktiskt vet att den har det, och det mycket!
Tittar man exmeplvis på all positiv kredit man fått så är det ändå skönt att man faktiskt har idrotten att falla tillbaka på ibland, även om det tagit mycket tid av ens liv.
Men många andra saker har skett i ens liv, som också är svåra att glömma.
Mina tankar idag, nu på kvällen, går tillbaka 10 år i livet.
Tänk vad tiden och livet bara far iväg från en, men så är det ju bara och det får man väl börja att acceptera.
Mycket har man hunnit med, både vart bosatt i franska Alperna under en vinter, partat loss redigt på ön Kos i Grekland under flera somrar samt hängt i Falkenberg under midsommarveckorna med det sköna "surfargänget".
Vilket underbart rikt ungdomsliv man levt egentligen.
Det är framför allt skönt att se tillbaka på nu när åldern börjar göra sig påmind en del.
Tror att det också är viktigt när man bvlir gammal, att man levt ett "rikt" liv, det får en att se tillbaka på många saker i livet.
För det ligger ju faktiskt mycket sanning i ordspråket:
Det handlar inte om hur många år man fått uppleva utan hur man levt dessa år!
Synd bara att inte alla får uppleva detta.
Sanningen är nämligen den att för 10 år sedan, 1998-02-28, så gick min allra bästa kompis bort, detta i en brandolycka på Kårenhuset i Borås.
En händelse vilken satt sina spår i livet hos många som fanns runt Peters (Liebera) kompiskrets.
Peter var nämligen en av de absolut snällaste människorna och vännerna på denna jord, och visst är det något som många säger om många, men jag undrar verkligen om det finns någon som har något ont om säga om Peter. Jag tror faktiskt inte det.
Detta var också något man märkte veckan efter Peters bortgång, hur uppskattad han var och hur många vänner han egentligen hade, hoppas bara att Peter verkligen själv förstod detta.
Det tror jag faktiskt inte.
Minnena på Peter finns där hela tiden och kommer smygande ibland när man minns anar det. Häromdagen så plockade jag exempelvis runt bland gamla saker i min lägenhet hemma och där bland en massa gamla snowboardkläder låg Peters keps. Hur den hamnat där kan man fråga sig, men direkt när jag såg den så trängde en hel del minnen in i huvudet, inte helt ologiskt.
Fan, va vi haft mycket kul tillsammans under våra uppväxt år, men framförallt under de senare delarna av "ungdomstiden", den tid då det var mycket, surf, snowboard och "hang-loose-life" som hägrade, detta med allt från puderåkning på snowboard i Chamonix (Franska Alperna) till fest och fylla på Ritz i Borås eller sena nätter (vilka blev till tidiga morgontimmar) i Göteborg.
Att missta sin allra bästa vän är verkligen inte något som jag önskar någon i livet, inte ens min allra värsta fiende om så skulle vara fallet, detta då jag verkligen vet hur ont det gör i själen och hjärtat och det måste vara värre än något annat jag kan tänkas komma på för tillfället.
Tankarna går ibland till olika saker som vi gjorde tillsammans och hur kul vi hade ihop, men också hur egentligen hela Peters familj idag mår och har det, hade vart kul att veta faktiskt.
Vad kan man då lära sig genom att en person tas ifrån en, eller vad kanske man skall lära sig innan det sker snarare:
Ta vara på varandra
Var mer rädda om varandra
Ställ upp mer för varandra
Haka inte upp er på småsaker
Försök finna något positivt i all bedrövelse
Kanske detta är alldeles för mycket begärt men några punkter vet jag att både du och jag klarar av, och egentligen alla. Samma gäller inom idrotten där jag är helt säker på att om man kan dra nytta av de 5 punkterna ovan så når man längre inom sin idrott samt mår bättre med det man sysslar med.
Man kan faktiskt ALLTID försöka leva ett positivt liv i alla fall och "peppa" andra runt sig, det hänger ju tillslut faktiskt bara på ens egen vilja och inställning till det man vill genomföra, eller hur?
Tänk ibland på vad en klapp på axeln, ett vänligt ord eller en snäll kommentar kan göra för någon annans självinsikt eller självförtroende, våga bjuda på detta.
Detta kan komma att stärka både dig, ditt lag, din utveckling och andras sätt att nå längre med sin idrott och sitt liv.
Hjälp varandra att lyckas att bjud på det du kan, lovar att även du blir en bättre person och idrottare då!
VÅGA VARA SNÄLL !
Kommentarer
Postat av: Stefan A
DET HÄR GILLADE JAG: Det handlar inte om hur många år man fått uppleva utan hur man levt dessa år!
Postat av: #77
Tänkvärt!
Postat av: Andreas
Bra text, som vanligt!
Trackback
