amazingfloorball - Micael Svensson

The orange story of floorball , PART II


FRÅN BLÅBÄR TILL BRONS



Planeringen i full gång

Kontraktet var signerat med landslaget och det var dags att sätta igång med planeringsarbetet.
Att det Holländska förbundet och dess huvudsponsor, Gasunie, redan sagt jag till mitt koncept om att om Nederländerna någonsin skall kunna nå framåt i sin utveckling så behöver landet under minst 1 års tid ha kontinuerliga landslagssamlingar, detta minst 1 ggr/månaden, och så blev också fallet, under första 1,5 året.

Med inplanerade samlingstillfällen 1ggr/månaden från januari 2003 till maj 2004 så var det dags att börja organisera och planera upp dessa tillfällen mer utförligt.
En del skulle vara träningsläger med tester av olika slag, samt teoriutveckling, några skulle vara så kallade Nations Cup weekends i Europa och andra vänskapslandskamper samt vanliga trainingweekends.
Från början var det också viktigt att verkligen plocka fram en taktisk och teknisk utveckling, både för laget och de individuella spelarna.


December månad, julens underbara månad, blev en riktigt planeringsmånad för min del. Fast visst han jag med mina julklappsinköp och juldekorationer också.
Att jag är en person som vill få ordning på saker och ting som jag jobbar med lärde sig folk runt mig dock under December, detta då jag satt mest framför datorn och planerade och skissade.
Landslagsbiten tog mycket tid då, kanske faktiuskt ibland lite för mycket!
 

20 December var allt (!!) klart. Allt från training weekends till inplanerade vänskapslandskamper och Nationscup anmälningarna.
Äntligen fick juletiden en liten ledig stund också, detta från all innebandy.
Men i januari skulle det dra igång igen.


Första träningstillfället var förlagd i mitten av Januari, i Leidschendam.
Jag hade bestämt med min assisterande tränare, Simo Vaatainen, att jag skulle ta mig en tågtur från Amsterdam till Haag på egen hand när jag anlände på förmiddagen.
Ganska skönt att få den starten i Nederländerna, en tågtur, detta då jag verkligen älskar att åka tåg, och att jag tycker att det är en skön och avslappnande känsla.

Men just denna tågresa blev allt annat än en avslappnad tågtur.



"The orange supporters" gläds med sitt landslag under VM i Schweiz 2004.


Åkte till fel ort

Väl på plats i Amsterdam, efter en kort flygtur från Landvetter airport så var det dags att beställa tågbiljetter till Haag.
Vid biljettkassan så frågade damen i luckan vart jag skulle, 2 gånger. Jag svarade, på engelska, att jag skulle till Haag, fick biljetten och nummret till perrongen.
På tåget satte jag mig till ro, ringde min assisterande tränare och sa att jag var på gång, sedan lutade jag mig tillbaka och bara njöt av min start som förbundskapten för det Nederländska herrlandslaget.

En och en halv timma senare kliver jag av tåget i Haag, undrar vart Simo är och förundras över att resan tog så lång tid samt att stationen i Haag var så liten. Hade förväntat mig att Haag var större.

Ingen Simo sågs dock någonstans och tillslut så ringde jag och kollade med honom vart han stod.
Han beskrev att han stod i närheten av perrong 1 och att den var enkel att hitta då den stora McDonaldsskylten syntes tydligt där.
Jag vandrade runt stationsbyggnaden men fann ingen McDonaldsskylt, endast en liten kiosk och en taxibil. Jag frågade taxiföraren om jag var i Haag, han svarade ja och sedan återgick jag till Simo i telefonen igen.
Han begrep inte vart jag stod någonstans men skulle gå runt och leta lite extra.
Jag sa att jag väntade i taxifickan så länge.

Simo ringer efter 10 minuter och undrar i vilken taxifick jag står och jag förklarar att det bara fanns en.
Ingen av oss förstår något , men då, samtidigt som jag har Simo i telefonen, så får jag tag i en norsk tjej som förklarar för mig att jag inte är i Haag utan i en liten kuststad i nordvästra Holland som heter Hoorn.
Problemet berättar hon är att på Nederländska uttalas orten Hoorn nästan som Haag. Holländarna säger heller inte Haag, utan Den Haag eller Den Haagen.
Båda skrattade rätt friskt åt detta, framförallt då jag fick reda på att jag nu med tåg var mellan 3-4 timmar fel från Haag sett.
När Simo fick reda på detta så skrattade även han och vi bestämde oss för att mötas ett par timmar senare, i (Den) Haag.


Väl på plats i Den Haag, efter diverse tågbyten med mera, 5 timmar senare så mötte jag upp Simo på centralen. Han hade med sig en liten present, fast kanske mer som en liten pik till mig.
Fick nämligen en kartbok och ett Nederländskt reselexikon.
Tack Simo!


Första samlingen

Under fredagskvällen blev det middag hos Simo och sedan körde han mig till hotellet.
Där på hotellet sjönk jag ner i en underbar sömn, nästan direkt. Kanske det berodde på den långa tågresan på 5 timmar, vilket i normala fall brukar ta ca 45 minuter.

Lördag var det dags, landslagets första stora breddsamling, så kallad training weekend, vilken skulle hålla på i 2 dagar, detta med många inbjudna spelare.

Den stora gruppen bestående av 35 nyfikna Holländare, speciellt inbjudna, fick ta del av flera passningsmoment i tempo samt olika spelmoment under den första dagen. Löptester genomfördes också.
När väl första dagen var över och alla vi ledare hade samlats för en kvällsmåltid på mitt hotell så var vi mycket nöjda med hur dagen hade fortlöpt.
Den före detta Nederländska lagkaptenen berättade också att spelarna var mycket nöjda och att de såg fram emot morgondagen.

Något som spelarna också hade reagerat över var att jag hade lärt mig namnen på samtliga spelare innan vi lämnade hallen, något som jag själv inte riktigt hade förstått att jag gjort.
Men namn har ju alltid vart en sak jag haft lätt för, och tur är väl det med tanke på mitt arbete inom idrotten.


Under söndagen jobbade vi mycket med avslutningsövningar samt olika offensiva och defensiva spelmoment.
Detta var bra då jag fick en väldigt stor övergripande blick i vart spelarna stod någonstans i sin utveckling och sitt innebandykunnande.
Vilket inte var speciellt högt på många!

Klockan 17.00 på söndagen avslutades passet, detta med information om att ett mail skulle gå ut till samtliga spelare om vilka som i februari månad, 20 stycken (18+2), skulle få möjlighet att åka med till Belgien för Nations cup i Dunderleeuw.


20.40 spände jag fast stolsbältet i det KLM flyg som åter skulle ta mig tillbaka till Sverige.
Jag plockade fram min landslagspärm, kollade över helgens moment och konstaterade att det hade vart en bra samling, men samtidigt att det återstod mycket jobb, väldigt mycket.

Att det också redan var dags att sålla ut spelare, vilka skulle få möjlighet att för åka iväg till Belgien i februari kändes riktigt kul.
Jag la ifrån mig pärmen, vinklade ner stolen och somnade, i tankarna började redan en 20-manna trupp till Nations cup forma sig.

Detta var nästa stora mål.